Kjartan behövde ett nytt pass och jag hade lovat att ta passfotot. Jag släpade med mig kameror, stativ, belysning och ett lakan för att få en vit bakgrund i Kjartans annars färgexploderande och föremålsbemängda ateljébostad på Grindsgatan i Stockholm. Det var ändå inte lätt att hitta en plats att ställa allting på. Kjartan fick sitta på en stol medan jag ordnade med belysningen som måste vara exakt enligt dåtidens regler från passmyndigheten. ”Titta hit, sitt rakt, vrid huvet en cm till vänster nej inte så mycket.” Backar belysningen något. ”Titta hit igen…nej inte så”.. etc.

När jag efter någon timme kommit så långt att jag skulle mäta ljuset och stod med exponeringsmätaren uppkörd i Kjartans ansikte säger han uppgivet: ”Nä nu orkar jag inte mer, jag tror jag tar och sätter in en bild på Nixon i passet istället. Jag ska ju till USA och dom måste väl släppa in mig när de ser att jag är Nixon, inte sant?”
”Jo men antingen får du raka av dig skägget eller rita dit ett skägg på Nixon för ni är ju inte speciellt porträttlika” invände jag. ”Ja men kan du inte fotografera mitt skägg och sätta det på Nixonaffischen och sen plåta av den och göra en passbild?”

Kjartan for upp ur stolen och ställde sig framför Nixonporträttet han fått från USA:s ambassad. ”Alltså, du förstår vilken grej om jag kommer till USA som Nixon och bara säger ”Drive me to the White House, please”. Medan Kjartan alltmer exalterat kom på vad han skulle göra som president stod jag och jämförde Kjartans nu glada anlete med Nixons bistra nuna. Hur skulle man kunna få Kjartan att likna Nixon? Eller ska man låta Nixon likna Kjartan? Nixon måste i så fall få både Kjartans skägg och hans mindre hårbevuxna flint. Men att klippa ut ett skägg med alla hårstrån och få det se naturligt ut? ”Och så kan Nixon få mitt gamla pass och bli mig och åka till Stockholm och bli konstnär!! HA!!! Alltså det här kan bli dundersuccé!

Esse, kan du inte göra mig till Nixon? Du måste bara kunna! I will not take no for an anwser, I am the president, you know ”. Nu var Kjartan eld och lågor och brast ut i ett glädjetjut när jag förkunnade att jag nu visste hur jag skulle göra. Hade han en svart kavaj? Och en vit skjorta och svart slips, som Nixon hade på sitt porträtt? För då kunde jag få skägget se naturligt ut mot klädseln genom att byta ut hela axelpartiet och nedåt. Men då måste Kjartan vara klädd som Nixon. Men någon svart kavaj, vit skjorta och slips ingick inte i Kjartans färglada garderob.” Men jag kan ju försöka knacka på hos grannarna och höra om jag kan få låna en svart kavaj”.

Innan jag hunnit reagera var Kjartan ute i trapphuset och plingade på grannarnas dörrar. Det behövdes en vit skjorta med svart slips också. Så medan Kjartan jagade en svart kavaj tog jag ett vitt A4-papper och med hjälp av en svart tuschpenna ritade jag en svart slips med slipsknut. Och när Kjartan anlände med en svart kavaj ovanpå sin vita undertröja stoppade jag in pappret med slipsen under kavajen och vips hade han en perfekt Nixonmundering.

Kjartan satte sig på stolen och log som solen själv och väntade på att jag skulle börja fotografera. Solen gick i moln när jag förklarade att jag måste göra om ljussättningen så att den nu skulle efterlikna den belysning som Nixons fotograf hade använt till presidentporträttet. Allt för att underlätta sammansmältningen av de två bilderna som jag samma natt framkallade och kopierade. Men det blev inte Nixon som fick Kjartans skägg.

Istället skar jag med en vass skalpell försiktigt ut Nixons ögon, näsa och mun och klistrade nogsamt fast dem på Kjartanfotot, Ett förskräckligt Frankenstein-monster tittade nu på mig. Den snälle Kjartan hade förvandlats till en Rasputinliknande hypnotisör. Jag började tvivla på att passmyndigheten skulle godkänna bilden, och vad skulle hända om han fastnade i någon passkontroll när har skulle resa? Skulle han hamna i fängelse? Vad var straffet för urkundförfalskning och stöld av främmande stormakts stadschefs identitet? Med mårdhårspensel och fotoretuschfärg förfinade jag sammansmältningen.

Reprofotograferade collaget och kunde fram på morgontimmarna förminska collagebilden till passfotoformat. Med morgonbussen återvände jag till Kjartans ateljébostad medhavande två färska wienerbröd från ett närbeläget fik. Jag knackade på dörren och kände på handtaget. Dörren var som vanligt olåst. ”Hallå” hörde jag från köket och där stod Kjartan passande nog och hällde vatten i kaffebryggaren. Medan det heta vattnet rann genom kaffefiltret pillade jag fram en passbild ur ett prasslande negativkuvert och la det på bordet under den tända lampan.

Kjartan tog på sig sina läsglasögon som låg på bordet, lutade sig fram, skrattade lite nervöst, tittade sen frågande på mig och undrade: ”Alltså, vem i hela världen är det där? Är det jag? Jag ser ju att det är mitt skägg och flint, men jag ser ju för jävlig ut. Är det Nixons ögon?” Kjartan kisade mot det lilla fotot och höll det intill glasögonen. Jag tog fram originalcollaget och två oklippta porträtt i större format och förklara hur jag gjort.

Under en lång bedövande tystnad där endast ljudet från kaffebryggaren fräste hål i koncentrationen betraktade nu Kjartan de tre bilderna. Med den lilla passbilden mellan tummen och pekfingret skakade han på huvudet och sa: ”Fantastiskt!” Paus ”Alltså, det här är bara för mycke, ”, ”titta vilka ögon…och munnen, ja tamejfaan, det är Nixon och mitt skägg och flint. Fantastiskt! Jag har blivit Nixon efter alla år jag jobbat med Gevaliabilden! Hur mycket är klockan? Jag tror dom öppnar klockan tio på passmyndigheten. Jag måste åka och lämna in bilden direkt.” Jag drog en lättnadens suck, Bilden var godkänd och mitt nattarbete var tydligen inte förgäves. ”Kan vi inte dricka kaffet först?” sa jag och tog fram de båda wienerbröden ur påsen. ”Förlåt.” Sa Kjartan och stängde av kaffebryggaren. ”Det är klart att Ynglingen ska få sin belöning efter en hel natts slit för sin Mästare.”

Han höll upp originalcollaget och skrattade. ”Jag kan göra en ny Gevaliaffisch med den här bilden och texten ”När du får oväntat besök”…”av Nixon”…”eller Kjartan”…”eller: När man får väntat besök…av Herr Esse, även kallad Ynglingen. Men efter det här mästerverket får väl jag kalla dig för Mästare.” Kjartan tittade mig leende i ögonen och nickade och nickade medan han kanske tänkte. ”Men då, måste jag kallas Stormästare, då… i så fall.”
Hans Esselius