Fernand Léger (1881-1955) hade redan före 1914 etablerat sig som ett av den franska kubismens ledande namn men skilde sig med sin dynamiska kubism starkt från pionjärerna Braque och Picasso. Under världskriget 1914-1918 tjänstgjorde han som sappör i ingenjörstrupperna men blev som krigsskadad frikallad innan kriget var slut. Under de följande åren skapade han en ny ikonografi inom bildkonsten, inspirerad av det nya industrisamhället, maskinkulturen och det moderna storstadslivet i Paris. Léger hade – trots det förödande kriget – i grunden en optimistisk läggning: hans målningar är en apoteos över den moderna storstaden med människa och maskin i en symbios. ”Léger har blivit maskinens lovsångare, inte genom att porträttera den så som den står framför oss utan genom att försöka fånga dess själ och rörelser i abstrakta former”, skrev Légers forne elev Otto G. Carlsund i katalogen till Légers utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1934.

Ett av Légers teman under åren efter Första världskriget var bogserbåtar. Den första målningen på detta tema Le remorqueur (Bogserbåten, privat ägo) från 1918 bär i sin splittrade dynamik och med sina kanonliknande rörformer alltjämt spår av hans stil före 1914 och de traumatiska krigsupplevelserna. De två oljemålningarna på samma tema från 1920, Le remorqueur (Musée d’Art Moderne, Grenoble) och Pont du remorqueur (Musée National d’Art Moderne, Paris) är mera balanserade och harmoniska i sin syntetiskt-kubistiska stil och reliefartade verkan. De är inspirerade av industrilandskapet vid Seine och har med sina cirklar, båtliknande former, smidesräcken, cylindriska former och figurer en del likheter med varandra men också betydande olikheter.

Akvarellen Le remorqueur, som balettchefen och konstsamlaren Rolf de Maré förvärvade av Léger, är en skiss i ungefär en tredjedels storlek till oljemålningen Le remorqueur i Grenoble (104x132 cm), samtidigt som den är ett självständigt konstverk i sin egen rätt. Den är karaktäristisk för Légers syntetiskt-kubistiska stil med sina både figurativa och abstrakt-geometriska former med lyskraftiga färger i en rytmisk sammanflätning. De två dominerande cirkulära formerna i bildens mittparti bryts av två vertikala former, som i sammanhanget kan avläsas som skorstenar. De reser sig från den horisontala svarta formen nedanför, som med sina vita cirklar kan avläsas som bogserbåtens skrov med runda fönstergluggar. Rakt nedanför ser man en svängd gul form med gröna linjer och prickar, vilken kan tolkas som ett tecken för en mindre båt. Ovanför och till vänster om de stora cirklarna ser man svarta linjer, som formar ett räcke, kanske ett balkongräcke. Léger har också tecknat in tre figurer i sin typiska maskinkubistiska stil med rörformer och anonyma anletsdrag. En av figurerna sitter uppe till vänster på ett schackrutigt golv bredvid en organisk form, som påminner om ett träd, en annan tycks vara på väg uppför en trappa och en tredje sitter med en hund till höger i bilden.

Formerna i Légers måleri är ofta associativa, medan färgerna alltid har ett egenvärde. Om sin målning La Ville (Staden) 1919 skrev Léger: ”Tekniskt var denna tavla en plastisk revolution. Det gick att framställa djup och dynamisk rörelse utan modelleringar och klärobskyr. … Färgen hade frigjorts. Den hade en egen verklighet … helt oberoende av de föremål som dittills hade infattat och uppburit den.” (Léger, Fonctions de la peinture, 1965, sid. 99f.; efter Viveka Bosson, Fernand Léger, Mjellby Konstmuseum, Halmstad 2005, sid. 37). Léger målade ytterligare några versioner på temat Le remorqueur. Den största och mest kända av dessa är Le grand remorqueur (Den stora bogserbåten) från 1923 (Musée National Fernand Léger, Biot, 125x190 cm). I denna slutliga version har Léger byggt upp målningen mera med horisontala former och linjer och med organiska vågformer, som nedtill – i kombination med båtformerna – anspelar på floden Seine, medan de skuggade vågformerna upptill med sina huskroppar associeras till landskapet, som båtarna glider förbi.

Léger var den moderna konstens store konstruktör, och det är ingen tillfällighet att han i sin ungdom arbetade som ritare på arkitektkontor. Men han övergav tidigt arkitektbanan för målarkonsten, som gav honom större frihet att gestalta sina konstruktiva visioner i färg, samtidigt som han hyste ett brinnande intresse för monumentalmåleriet, för konsten i arkitekturen. Han gjorde också, på beställning av sin vän Rolf de Maré, nyskapande scenografier och dräkter till två av Svenska Balettens främsta uppsättningar, Skating rink 1922 och La création du monde 1923, under samma period som han arbetade med bogserbåtsmotivet.

Jan Torsten Ahlstrand.