Max Walter Svanberg gjorde kritiker och konstpublik moraliskt upprörda ända in på 1960-talet. Hans konst, sprungen ur fantasi och skönhetssinnets upplevelser var så laddad att reaktionerna blev förbluffande starka. Max Walter Svanberg sammanfattade sin imaginära konst så här; ”I det imaginära skapandet är allting överraskande, vidaresuggererande till ständigt nya överraskningar. Liksom grundtonen och eggaren till allt liv är sexualitet, går det även en grundton av sexualitet genom den imaginära konsten”.
1946 hade Max Walter Svanberg skapat begreppet imaginism och bildat en imaginistgrupp tillsammans med bl a C.O. Hultén, Anders Österlin, Bengt Orup, Gösta Kriland och Bertil Lundberg. 1951 blev Svanberg inbjuden att delta i ”The Third Tokyo Art Independent Exhibition” i Tokyo och presenterades i Taro Okamatos bok ”Avant-Garde”, vilket gav honom stor uppmärksamhet i både japansk dagspress och i konsttidskrifter i världen. I hans konstnärskap framträder budskapet att det sköna om och om igen hotas av förstörelse, ett pendlande mellan skönhetslängtan och skräck. Svanberg var besatt av kvinnan, redan som tioåring täljde han träskulpturer av kvinnokroppar som han kallade ”omedveten beundran för det underbara, kvinnan”. I Malmö Konsthalls katalog till den viktiga retrospektiva utställningen 1979 skrev Svanberg om kvinnan i hans konst, ”Min konst är tillbedjarens hymn till kvinnan; till denna sällsamma hybrid av vision och verklighet, av konvulsivisk skönhet och kysk frestelse. En solitär i regnbågsrum med hud av sällsamma kläder och fjärilssvärmar, händelser och dofter, av morgonens rosenfingrar, dagens genomskinliga solar, av aftonens blå älsklingar och nattens storögda fiskar”.