Den lyriskt-romantiska naivismen under åren kring första världskriget har främst formats främst av Hilding Linnqvist och Eric Hallström, med skiftande temperament och inriktning. Eric Hallström fängslades tidigt av Ivar Arosenius poetiska fantasibilder. Hans miniatyrbilder utgår inte ifrån formatet, det handlar snarare om iakttagelsen och själva uppfattningen. Hallström anammar denna syn på omvärlden under sin naivistperiod och lyckas med sin skarpa lyhördhet för de strömningar som rör sig inom svenskt måleri i början av 1900-talet sammanväva fantasi, skarp iakttagelseförmåga och en vilja att skildra sin omgivning som är på väg att försvinna för alltid i ett Sverige på väg in i framtiden.
Höstsalongen 1919 innebar för naivisterna och inte minst för Eric Hallström en särskild kritikersuccé; Fernand Lèger besökte utställningen och uttryckte ett stort intresse för den särpräglade nordiska naivismen, särskilt hos Hallström! Fernand Léger bjöd till och med in Hallström till ett gästspel i Paris, men tyvärr hade inte den unga konstnären de ekonomiska förutsättningarna för en sådan resa, så drömmen om Paris blev endast en dröm. Trots Légers intresse sålde Hallström endast en enda tavla under Höstsalongen, den lilla målningen ”Ramselsjön” som han målat 1918. Ett landskap fyllt med små berättelser som utspelar sig på bryggan, framför kyrkan och nedanför det granklädda berget. Hans Granlids beskrivning av naivisternas värld i sin lagerkviststudie ”Det medvetna barnet” känns träffande; ”sedd genom skaparjättens mikroskop eller i barn- eller dvärgperspektiv”. 1920 förstorar Hallström sitt motiv till ”Ramsele”. Känslan av vildmarkslandskap är tydligare, borta är människorna, stämningen är dovare och ett silverskimmer faller över bergen. Tankarna dras till ett romantiskt Norrland där Eric Hallström lyckas fånga det unika i landskapets själ och personlighet.
”Ramsele” ingick i överläkare Sölve Richters samlingar i Sundsvall och har efter hans frånfälle gått i arv inom släkten.