Evert Lundquist

Efter att ha sett Albin Amelins utställning på Svensk-Franska Konstgalleriet 1932 väcktes Evert Lundquists förkärlek för pastos färgmassa. Efter en kort vistelse i Paris 1933 tillkommer den stora och välkända målningen ”Jardin du Luxembourg” som visar honom vägen vidare på måleriets väg. Ett uppslitande kärleksförhållande får honom ur balans under några år då han skapar pastost, men med förvridna figurer i höga och grälla färger som för tankarna till James Ensor och Toulouse-Lautrec. Hans psykiska hälsa går upp och ner och samma klangbotten av motpoler står också att finna i hans konstnärliga alster, ibland är det lätt och svävande och ibland är det tungt och tätt. Dessa kontraster håller i sig fram till slutet på 1930-talet då han går in i en period där formerna och måleriet blir ännu tyngre. Lusten att arbeta pastost och i stort format blir till ett kall. Evert skriver själv om tiden i sina memoarer;
”1938 återupptog jag med kraft mitt arbete, och dessa sommarmånader innebar för mig en avgörande period av personlig konstnärlig mognad. […] Jag förnam att en fast, monumentalt förenklad och arkitektoniskt sluten form och en syntetiserande färg utgjorde grundelementet i min konstnärliga inställning.”
Sommaren 1939 tillbringade han hos sin syster i Viken, men återvänder till Stockholm på hösten, när kriget bryter ut. Han börjar umgås med konstnären Olle Nyman och målar i hans ateljé som låg i ett litet gårdshus på Sturegatan. Under denna självande tid tillkommer ”Stående kvinna med barn”, ett fint exempel på det som Lundquist beskriver i citatet ovan. Kompositionen är sammanhållen och förenklad. Kvinna och hennes barn är tecknade med skarp kontrast mot den vibrerande rumsligheten. Kvinnans utslätade anletsdrag avslöjar inget om hennes känslor, det är i kroppsspråket som vi kan avläsa hennes lugn och trygga moderskap, hon verkar befinna sig i en bubbla där här och nu endast är av vikt. Denna högintressanta period i Lundquists målarliv visar på en tyngd och en kraftfull penselföring som senare nästan blivit synonymt med hans konstnärskap. I avskalade målningar, där koncentrationen drivits till sin spets och där enstaka föremål fångat konstnärens fokus, målar Lundquist en scen fylld med existentiell sprängkraft. Nämnas kan några andra betydande objekt från samma tid, "Skörden" 1938, "Kvinnorna vid brunnen" 1938 (såld på Bukowskis hösten 2010, tidigare i Carl-Axel Valéns samling), "Sittande kvinna" 1939 (Moderna Museet, Stockholm), "Vågen I" 1940.

Ibland uppfattades Evert Lundquist som omodern av sin samtid. Mot en bakgrund av klassiskt måleri och ett intresse för stora mästare som van Gogh och Munch betraktades han ofta som en särling i det svenska konstlivet. Han var egensinnig och ointresserad av trender, men idag upplevs han som samtida, aktuell och vibrerande i sin måleriska styrka, särskilt i de verk som tillkom i slutet på 1930-talet. Moderna museets stora utställning 2010 visade tydligt vilket avtryck Lundquist har satt i den svenska konsthistorien.