År 2011 skulle Olle Baertling ha fyllt 100 år. Olle Baertlings unika konstnärskap öppnar varje år ögonen på nya konstsamlare som finner hans "öppna form" tilltalande och suggestiv. Liksom många andra konstnärer upplevde Baertling ett motstånd, länge var han i Sverige ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, trots att han till skillnad från många samtida konstnärer nådde långt utanför sitt hemlands gränser under sin livstid. Ett unikt konstnärskap som idag fascinerar både svenska och internationella konstsamlare.
Intensiva färgfält som inneslutits i svarta diagonalkonturer skapar en dynamik som få andra konstnärer lyckats få fram. De svarta linjerna som är svagt bågformade, sk sabellinjer, påförde Baertling allra sist. Under 1960-talet fördes vinkelspetsarna utanför bildytan och därmed skapade han sin ”öppna form”, där funderingarna runt genomkorsade riktningar i rymden fick sin egen kompositionsform. Linjer och stora färgfält i svart karaktäriserade hans tavlor, kontrasterat mot ”baertlingvitt”, en alldels egen bruten vit nyans, och flera andra klara färger. Baertling föredrog artificiella färgnyanser som inte gav naturassociationer och menade att svart var en magisk färg, både lätt, glad och vacker. Gunnar Berefelt beskriver färgernas verkan mot varandra så här; ”Som den antagligen mest påtagliga och aktiva effekten i Bærtlings konst bör framhållas gränskontrasten, när två färger får en tillräckligt lång och distinkt avgränsning tycks de växelvis tränga in ett stycke över grannfärgens domän. Just vid gränslinjen oscillerar, flämtar, de båda färgfälten”.
Baertlings måleri utvecklade sig från 1940-talet från det figurativa, steg för steg mot det nonfigurativa. När gränserna efter andra världskriget öppnades sökte sig Baertling, som många andra, till den nya konstens jaktmarker – Frankrike. Baertling sökte efter ”formen” och fann den hos de parisiska avantgarde-gallerierna. Han blev bekant med konstnären Auguste Herbin, vars konstruktiva ideal blir avgörande för hans fortsatta utveckling. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som tog med honom i sitt stall av konstruktivister. När Baertling väl försvurit sig åt det nonfigurativa på 1950-talet, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement bygger han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Baertling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta.