Dick Bengtsson

Den lilla stolen är bemålad med oljefärg som när den torkat bestrukits med lasyr. Denna har sedan sugits upp med strykjärn och därefter fernissats och på så vis har konstnären fått fram den flammiga och repiga ytan. De flesta av Bengtssons verk har patinerats med denna teknik och i en intervju i DN i samband med utställningen på Moderna Museet 1983, där den lilla barnstolen ställdes ut, kommenterade han sin kärlek till sin något ovanliga ytfinish:
”- Någon har skrivit att patinan är ett sätt att skapa kontroll över bilden, att få den att hänga ihop. Jag tror att det är så för mig.”
Många har kommenterat Bengtssons metod att gå över sina målningar med ett hett strykjärn. Varför Bengtsson eftersträvar den solkiga glans som blir följden av hans omilda behandling förklaras bland annat med hans hatkärlek till måleriet, med att han kände "olust och leda inför det egna måleriet". Idén till att patinera sina målningar med ett strykjärn lär Dick Bengtsson ha fått från den kände konstförfalskaren Han van Megeren, som brukade ungsbaka sina förfalskningar för att få dem att krackelera och se gamla ut. Andra talar om en medveten antimodernism. "Make it New!" löd ju modernismens stridsrop. Dick Bengtsson svarar med ett ironiskt "Make them old!". Metoden rymmer också en tydlig anspelning på Duchamp, som en gång talat om att använda en Rembrandt-målning som strykbräda. Och vem stod mest i opposition till hög-och senmodernismens krav på ett rent måleri om inte Duchamp? Nersolkandet av målningarna ansågs därför vara en bitsk replik på modernismens myckna tal om renhet.
Ola Billgren däremot talade om patinan som en kapsel kring konstverken, ett skyddande lager som håller samman verken och dess betydelser. En gnistrande hud som skiljer objekten från oss betraktare där fernissan fungerar som ett sociologiskt hinder mellan publikens blick och en förutsägbart vacker och tilltalande målning eller skulptur - ett tjockt lager av eftertanke.