Det är ingen tillfällighet att Otto G. Carlsund kom att tillhöra eliten inom avantgardet i Europa på 1920-talet. Med en blandning av talang och ambition förenade han måleri, teckning, reklam, grafisk form och film. Mest berömd och mytomspunnet torde det sk "biografprojektet" vara, trots att det aldrig blev verklighet.

Julen 1925 var Otto G. Carlsund på väg till Le Mayet-d´École i Vichytrakten där hans mormors hus fanns och där hela hans franska släkt bodde. I den gamla bondbyn, ca 37 mil från Paris fann han ofta lugnet och nya motiv.
Till Frankrike och Paris hade Carlsund flyttat i januari 1924 från Oslo där han studerat för Christian Krogh. En kombination av ett brinnande intresse för kubismen och för maskiner hade gjort att Otto G. Carlsund sökte sig till Fernand Légers skola, Académie Moderne, på 86 rue Nôtre-Dames-des-Champs i Montparnasse. Léger insåg snabbt Carlsunds formsäkerhet och han blev hans favoritelev. Carlsund blev också Légers länk till de skandinaviska och östeuropeiska eleverna eftersom han behärskade flytande ryska, franska och tyska genom sin bakgrund. Otto G. Carlsund var född i St Petersburg med fransk mamma och svensk pappa, ingenjören Anton Carlsund, och hade tillbringat några år i början på 1920-talet i Tyskland.
Genom Fernand Léger lärde Carlsund känna arkitekten och konstnären Le Corbusier som kom att hålla ögonen på Carlsund och hans talang för yta och form. När Le Corbusier i december 1925 erhöll ett uppdrag att rita ett biografpalats i Montmartre bestämde han sig för att anlita honom för att utföra väggdekoren till biografens stora entréhall.

Carlsund berättar senare; "Jag fick beställningen på själva bangården, just som jag med pick och pack skulle resa till mormor på ferie. Uppdraget slog ned som en blixt i mig".

Uppgiften bestod i att skapa "stilenliga" dekorationer med motiv som knöt an till biografen. Beställningen löd på nio smala, tre meter höga väggfält att anpassas till den rektangulära interiören. De nio skulle utföras i samma storlek och en tionde var tänkt att bli 11 meter hög!
Carlsund blev besatt av sina bildidéer, han ville skapa något fantastiskt och uppseendeväckande, något som skulle ge publiken känslan av att komma till ett riktigt nöjespalats. För att få uppslag gick Carlsund till ett bibliotek och letade i filmtidningar. I september 1926 var han redo att presentera sitt projekt i form av nio små akvarellskisser, målade med en finess som i medeltida miniatyrer med tillhörande placeringsschema till Le Corbusier.
Exakt var Le Corbusiers biograf skulle ligga är inte helt klart, Oscar Reutersvärd nämner, efter uppgift från Le Corbusier själv, Boulevard des Capucines som den tilltänkta platsen. Namnet på biografen skulle hämtas från det år som den stod färdig, blev det 1927 skulle den heta "Studio 27", blev det 1928,"Studio 28".

Tyvärr stannade detta fantastiska projekt vid just planer, biografägaren fann Carlsunds förslag alltför radikalt. I tidskriften Konstrevy skrev Carlsund 1940; "Corbusier hade endast kort tid praktiserat sina radikala idéer och var inte så känd och berömd, ägaren ändrade sig i sista minuten, Corbusier fick inte beställningen och inte jag heller. Pannåerna har nu spritts för alla vindar."

1990 fann man två okända pannåer i samma storlek som "Biografprojektet", utförda på överblivna träpannåer från Mayet-d'École. Viveca Bosson beskriver händelsen i utställningskatalogen på Mjellby konstmuseum 2004 så här;
"1990 fick jag följa med konstnären Alfred Manessier till Chartres för att inspektera pågående restaureringar av glasmålningarna. Under inspektionen kom glasmästaren fram till mig och talade om att han ägde två målningar av en svensk konstnär som hette Carlsund. Han visade ett par färgfoton. Kände jag till honom? Jovisst! Några år senare, 1994, lånade jag dessa till vår utställning "I Légers ateljé". Det var efter att Jan Torsten Ahlstrand - chefen för Skissernas museum i Lund - framhållit tavlornas betydelse. Ty egendomligt nog - helt utan vetskap om min upptäckt - träffar Jan Torsten Ahlstrand samme man i Chartres våren 1993". Båda konstverken hamnar därefter i Sverige, där ”On attends les invités” numer ingår i samlingarna på Moderna Museet i Stockholm.
I sin analys av målningen "Komposition med musikinstrument" skriver Ahlstrand "Såväl instrumentet som den blå rektangeln kastar skarpa skuggor som ger den plangeometriska målningen en reliefverkan. Instrumentet tycks sväva ovanför den blå rektangeln, som i sin tur tycks sväva ovanför den vita bottenfärgen".

Troligen hade Carlsund på 1920-talet betalat hotell- eller restaurangskulder med tavlorna.