Anders Zorn

Sommaren 1903 var en triumfens tid för Anders Zorn. Konstnärens Gustav Vasa-staty stod nu färdig på paradplats i närheten av Mora kyrka och dess storslagna invigning kom att bli en nationell manifestation i närvaro av kronprins Gustaf. Lokalpatrioten Zorn hade fått mer än han någonsin hade kunnat drömma om.

Zorn mindes det hela enligt följande i sina självbiografiska anteckningar: "Efter landshövdingens och Kronprinsens tal och sedan täckelset fallit överlämnade mig HKH från sin fader Nordstjärneordens kommendörskors, det jag då hastade hem att få på mig, innan de alla hann hem i gården. Denna dag var verkligen en av de stoltaste i mitt liv. Både konstnärer och press hälsade denna stod som den bästa i landet och en berömd tysk konstnär skrev i Zeitschrift für bildende Kunst att den uppvägde alla Berlins stoder tillsammans. Om också överdrivet var det ju välment. Mest kände jag min skulptörtriumf som målare, kanske också att lokalpatriotens triumf var störst. HKH fick sin faders porträtt av mig och fick tårar i ögonen.

Denna sommar var jag mycket flitig. Jag hade fått en modell som passade mitt målarkynne, en ung kulla från Utmeland, Örjas Ida 17 år, mycket fyllig och vit med ett friskt bondansikte och ytterst sunda ledgångar. Jag åkte med henne uppåt ån för att retuchera en tavla som redan blivit katalogiserad och utställd flera gånger. Morkarlbyfolk höll som bäst [på] med väglagning där jag skulle köra ner åt ån, så jag fick lov fara längre bort för att vilseleda deras möjliga nyfikenhet. Medan jag därnere sökte efter lämplig terräng, såg jag min modell i helt annan omgivning under en sälg vid åkanten och det lockade mig så att jag målade över den gamla tavlan och det blev i stället 'Röd sand'. 'Mira' och 'Kurre' var med som vakt mot nyfikna. Också gläfser 'Mira' till en dag, simmar över ån och bort bar det efter en nyfiken, på vilket enligt Idas utsago benen gick som lärkvingar. Tavlan blev ovanligt vacker och har hamnat i Finland".

I "Röd sand" har mästaren Zorn, till fullo, spelat ut alla de nyanser som fanns på hans konstnärliga palett, och i en ögonblicksbild förmedlas den sammantagna storheten. I den kära hembygden, på Prästholmen alldeles invid hemmet, har konstnären hittat ett tidlöst motiv som framgångsrikt låter honom utforska olika måleriska aspekter. Genom ett intrikat och välbalanserat linjespel och med ett frodigt grönskande och ljusfyllt friluftsmåleri som grund presenterar Zorn den unga kullan. Vattendraget med sin röda sandbotten sveper upp mot modellen, och den röda tonen tas upp av hennes hårband och skimret över huden. Samtidigt som hon tycks vilja gömma sig bland buskagets grenar accentueras kroppen genom grönskans inramning, och det solljus som fläckvis belyser huden får blicken att ytterligare dröja kvar vid den rundade kroppen. Det klarröda hårbandet framhäver ansiktet med dess intensiva uttryck. Motivet tycks vid första anblicken förmedla just det som konstnären alltid eftersträvade, ett direkt utsnitt ur verkligheten. Samtidigt ryms där en gåtfullhet. Vad ser hon? Varför tvekar hon där på slänten? Kanske har konstnären i sin kulla hittat ekot av ett populärt klassiskt motiv, nymfen Dafne som förföljd av den förälskade Apollon flyr till sin far, flodguden Peneus, och vädjar om hjälp att undkomma. Enligt myten förvandlades hon till ett lagerträd, och just förvandlingsögonblicket, där flickans höjda armar blir grenar och löv, är det ögonblick som oftast skildras. Den tidlöshet som präglar konsthistoriens stora verk är närvarande i den aktuella målningen, där Zorn frambringar sin hyllning till kvinnokroppen som naturens främsta skapelse.

Ur Gerda Boëthius i ”ZORN”. Tecknaren. Målaren. Etsaren. Skulptören”, 1949:

"Återkommen till Mora kom han också genast in i arbetstagen och tog först upp de problem på Prästholmen, som han kretsat kring de sista åren. Det blev obestridligt huvudverket i denna starka, måleriskt upplevda serie som han nu utförde, ”Röd Sand”. Den förenar mycket av det som han varit inne på i skisserna, men samtidigt har han framhävt det röda inslaget. Sanden är inte längre gulröd, den är röd, en målerisk stegring av verkligheten, som ger det väsentligaste inslaget i det sällsynt rika färgackordet.

Det kan ifrågasättas om Zorn någonsin gjort en mera helgjuten, intensivt behärskad, inspirerad och samtidigt strängt komponerad sak av denna art. Ju mer man fördjupar sig i målningen, desto rikare framträder innehållet. Flickan är Karlfeldts poetiska huldra, som gläntar mellan trädstammarna, men här finns ej ett spår av paradromantik. Han har känt och upplevt den verkliga romantiken utan tyskt ”Tiefsinn” eller den stilisering, som det högromantiska nittiotalet ofta introducerade med sin litterära apparat.

Upplevelsen var så stark hos Zorn att den blev en verklighet. Det lönar sig att analysera konstverket, ej minst därför att så många av hans kompositionselement och färgproblem lösts perfekt, samtidigt som han gjort allt för att tavlan skulle verka omedelbar och som ett utsnitt ur verkligheten. Hur kunde han ej le då någon ytlig betraktare, utan djupare insikt om konst, tog en sådan sak för en tillfällighet, en ytlig skildring av den påtagliga världen!"