Karin Mamma Andersson

SO LONG SALONG!

”Det är en stor lokal, men den är tom. Det som skulle vara där blev inte, och de människor som skulle vara där kom inte”

Så börjar en text av Thomas Tidholm, skriven till en av Karin Mamma Anderssons målningar. Men citatet går även att applicera på ”So long salong”. Det tomma museala rummet väcker frågor om vad som har hänt eller vad som komma skall. Är det en visning som just ska öppna där man inväntar de första gästerna eller har de redan hunnit gå? Är det människor man ser i de förstelnade skuggorna eller är det statyer? Vad gömmer sig egentligen bakom de mörka tygsjoken?
Mamma Anderssons konst ger intryck av ett kontemplativt måleri; där finns ett drömskt och meditativt skimmer. Naturen har alltid varit en stor inspirationskälla för henne, ofta nordisk och i synnerhet norrländsk. Landskapen har på senare år allt oftare fått ge plats år interiörer. Men landskapet finns kvar och uppenbarar sig genom ett fönster eller en kuliss. På senare tid har dessa rum öppnats upp mot nya världar, där dröm och verklighet har diffusa gränser.
Karin Mamma Andersson arbetar med en mycket säregen bildvärld, som frambringats av vardagen men även av mysterier, drömmar och sagor med inslag från myter, filmer och drömmar. Det absurda och det realistiska, i samma bild. De underliggande lagren ökar komplexiteten i de ofta psykologiskt laddade bilderna och som i en dröm översköljs betraktaren av hennes infallsrika visioner. De poetiska titlarna ger ofta inga konkreta svar, utan lämnar betraktaren till vida tolkningsmöjligheter.
Karin Mamma Andersson hittar inspiration hos många olika konstnärer. I perioden för ”So long salong” arbetade Karin mycket med modernismen och dess män, men även med tankarna kring och sättet man valde att visa konst på.
Inspiration för just ”So long salong” hämtade Karin Mamma Andersson delvis från ett fotografi från en utställning med Eric Grate. Den stora vita konsthallen med alla skärmar gömde något spännande, där det svarta stod för såväl styrka och mod som för satan.
Det är lätt att stiga in i Karin Mamma Anderssons bilder, desto svårare att kliva ur. ”So long salong” väcker en fängslade känsla av nyfikenhet, eftertanke och fascination som håller mig kvar.