Gunnel Wåhlstrand

KONSTEN SOM EN RESA IN I DET FÖRFLUTNA

Under tredje året på Konsthögskolan började Gunnel Wåhlstrand måla i tusch, ofta med fotografisk förlaga från filmer, gamla klasskort och sina egna familjebilder. Hennes examensarbete, 2003, bestod av sex målningar som hon arbetat med dagligen under två år. Tre av dessa ingår numera i konsthallen Magasin 3 Stockholms samlingar. Wåhlstrands samlade produktion utgörs fram till idag endast av 23 målningar, vilket bidrar till att hennes verk är oerhört eftertraktade.

Gunnel Wåhlstrands föräldrar träffades som unga tonåringar. De fick så småningom två döttrar varav Gunnel är den yngsta . När Gunnel var ett år gammal ville hennes far inte leva längre. Hemma fanns det en låda med bilder som hon hade bläddrat i under alla år. Bilderna var som magiska, tagna av hennes far, på hennes mor och på vardagliga miljöer. Bland dem började hon söka efter sin pappa. Så småningom upptäckte hon även sin farfars bilder. Han fotograferade jämt, och tog mängder av bilder av sina barn. Det är de här fotografierna, många från 1950- och 60-talen, som utgör grunden för Gunnel Wåhlstrands konst.
Arbetet med de stora tuschlaveringarna är hårt och processen fortgår under sträng disciplin. Först tejpas pappersarken upp på stora skivor. Efter att ha fört över fotografiet till overhead skissar hon med blyerts upp själva linjerna. För att centralperspektivet ska bli rätt använder hon sig av stödlinjer och rutnät. Sedan går hon över hela målningen och ersätter blyertsen med tusch. Själva laveringen är en minituös påläggning av utspädd tusch, lager på lager fram till en färdig bild. Tuschet rinner, och alla partier som ska förbli ljusa måste skyddas och sparas ut. Wåhlstrand arbetar liggande på lakan ovanpå målningen, målar och vinklar skivan åt olika håll för att det ska rinna rätt. Det tålamodskrävande och precisa arbetet kräver hängivenhet och hög koncentration. Hon går in i varje bild och stannar där i månader. Musik på hög volym hjälper henne att komma i stämning. Under tiden hon arbetar strävar hon hela tiden efter att nå in och förstå bilden och situationen den visar, lära känna den pappa som försvann. Arbetsmetoden påminner om den fotografiska framkallningsprocessen och långsamheten blir ett sätt att ytterligare säkra minnet.
På senare år har Wåhlstrand lämnat släkten på sin fars sida för att istället intressera sig för fotografier av sin mors släktingar. Hon har också börjat röra sig ifrån de fjärran svart-vita minnena mot diabilder i färg, allt utfört med samma tekniska briljans. Trots att det en gång var avsaknaden och en längtan efter att få en konkret bild av sin far, som drev Wåhlstrand mot måleriet så har hennes bilder en fotografisk distans som gör att de fungerar som allmängiltiga tecken för det förflutna, och blir därmed snarare projektionsytor än privata dokument. Katalognumrets målning visar en bild som är applicerbar på de allra flesta av det svenska folkhemmets kök. Kanske återfinns den också i ditt eget familjealbum?