”Kubistisk komposition” är ett bra exempel på GANs konstnärliga nyorientering under de fem år han bodde i Paris, 1920-25. Jan Torsten Ahlstrand skriver: ”Gösta Adrian-Nilsson (GAN) hade turen att dimpa ned på den europeiska konstscenen i rätt ögonblick vid två olika tillfällen: i Berlin 1913 och i Paris 1920. I Berlin blev den tidigare veke symbolisten från Lund omvänd till den kontinentala modernismens nya ismer, som han skapade en högst personlig syntes av. När han kom till Paris i juni 1920 och lärde känna Fernand Léger var han redan på väg mot en mera samlad kubism i den syntetiska kubismens anda. GAN beundrade Légers maskulina och formstarka maskinkubism, men någon Léger-efterföljare blev han inte som många andra inom 1920-talets avantgarde”.

Ahlstrand fortsätter: ”Genom mötet med Léger och även Archipenko – som han också besökte – tog GANs redan året innan inledda omorientering mot ett mera syntetiskt måleri ordentlig fart, och han utförde under de första parisåren en rad formstränga kompositioner i den syntetiska kubismens anda. […] GANs syntetiska kubism har en för honom karaktäristisk detaljrikedom och brokighet i färgerna, som var främmande för den mera sparsmakade Légers radikalt förenklade 20-talskubism”. ("GAN –den store outsidern i svensk modernism", Mjellby konstgård/Halmstadgruppens museum, Halmstad 2002).

Katalognumret är signerat med GANs ankarmonogram, som han uppfann i Göteborg i september 1919 och använde sig av under den första tiden i Paris, innan han övergick till en mera ”kubistisk” signatur. Målningen är utförd på en pannå, som enligt en stämpel på baksidan är såld i Paris. Den kan därför på stilistisk grund dateras till cirka 1921.

Genom Matisse och särskilt Picasso hade den tidiga modernismen i Paris befruktats av inspirationen från afrikansk träskulptur. Även GAN hyste ett starkt intresse för den så kallade ”primitiva konsten” från andra världsdelar och i Paris blev han en flitig besökare på det etnografiska museet Musée de l’homme. Det mörka ansiktet i ”Kubistisk komposition” för osökt tankarna till de kulturella strömningar, som låg i tiden, inte minst i Paris, där unga konstnärer inspirerades av masker från bl. a. Afrika och Oceanien.

1920-talet innebar också att den yngre generationen, märkt av erfarenheterna från världskriget 1914-18, revolterade mot de äldre värderingar som tidigare varit rådande. 1920-talet har i efterhand kommit att kallas ”jazzåldern” och ”det glada 20-talet” på grund av den hektiska livsstil som anammades, inte minst av det unga konstnärliga avantgardet. Under hela 1920-talet skulle Paris komma att spela en oerhört viktig roll som kulturell smältdegel där den moderna maskinåldern dyrkades sida vid sida av den primitiva konsten och jazzålderns hedonism. Vid mitten av decenniet erövrade Josephine Baker Paris och den s.k. ”Revue Nègre” drog en stor publik till Music-hall Champs-Elysées.

Det är svårt att säga huruvida GAN i katalognumret syftar till att avbilda en rituell mask eller en färgad persons ansikte. Möjligen rör det sig om en syntes av bådadera. De starka, ställvis kontrasterande färgfälten samt divergerande formerna tillför kompositionen en dynamik som försökte GAN fånga ”jazzålderns” intensiva tempo och storstadsliv med alla dess ljud, former och färger. GAN sätter således fingret på sin samtids strömningar i detta mycket spännande motiv från inledningsfasen av en period då Paris tycktes vara den konstnärliga och kulturella världens absoluta mittpunkt.