Carl Larsson

Sommaren 1882 befinner sig Carl Larsson i Paris där han är ansatt av tvivel samt känslor av allmän olust. I ett brev till August Strindberg skriver han i början av sommaren: ”Jag har en tid varit så genomdyster och därtill sjuk eller just därför. Jag blev refuserad på Salonen för mitt stora tavelvrak. Det var icke roligt, men kanske gör det mig gott; man säger alltid så”. Räddningen anlände emellertid i form av konstnärskollegan Karl Nordström som en dag dök upp i Larssons ateljé. Larsson skriver själv: ”Nu kom vändpunkten! ’När nöden är som störst är hjälpen närmast.’ Han sade: -Du skall ut till landet, ut till fåglarna! Följ med till Grez-par-Nemours”. Sagt och gjort, Carl Larsson ”packade löskragen och följde”. Kamraterna anlände så om aftonen, via Gare de Lyon och Gare de Bourron, ”i en väntande schäs till bondbyn, vid Loing”.

I september postar Larsson en rapport till publikationen ”Palettskrap” hemma i Sverige: ”Grez är en idyll! En liten ’village’ liggande utsträckt i all maklighet utefter den klart och friskt rinnande Loing. […] Till tjänst för framtida intresserade konstforskare, vill jag nämna de kamrater som vistats här denna sommar: Emma Löwstädt, Julia Beck och Karin Bergöö, Karl Nordström, Dick Bergh, Cantzler, Kreuger, Th. Lundberg, Johan Tirén och C.L. ; dessutom sångerskorna Sommelius och Vigert, xylograf Tekla Lindeström, norrmannen Krohg, Skredsvig och Lund m. fl.”.

Det var ett icke blott begåvat utan även glatt kamratgäng som uppstod i den lantliga idyllen. Dagarna och nätterna fylldes ej enkom av hårt arbete utan även av en hel del muntrationer vilka höra de unga förhoppningsfulla generationerna till. Carl Larsson kunde också förtälja följande, även det genom ”Palettskrap”: ”En av ljuspunkterna i vår sammanvaro var en kostymbal, som på förslag av M:me Smith-Hald arrangerades i hotel Chevillon. Så hände det stora. Så kom den allra viktigaste vändningen, nu kom Karin! […] Jag var äntligen kär på det rätta viset. Henne ville jag gifta mig med, med henne bilda bo, med henne bilda familj. Så ynklig jag föreföll mig själv, var detta en halsbrytande tanke. […] Likväl, Karin lade sin arm i min, hennes lillfinger snuddade vid min hand, och jag bröt ut: Vad jag älskar er! Detta var när vi gingo över bron i Grez; vi kommo från grannbyn, Montcourt, dit jag – på kredit hos min vän, bonden Coquet – hade bjudit alla pensionärer på druvor. Hon sade ingenting. Men hon såg på mig. Mera behövdes icke. Vi skrevo hem, och om en vecka kom svar från hennes föräldrar; det löd: ’Vi lita på Karins omdöme. Vi tro hon endast kan älska en hederlig man.’ Och då smällde den första kyssen.”

Man kan således, med fog, anta att konstnärens syn på Grez med dess omgivningar i stor utsträckning präglades av de romantiska stämningar som för honom var kopplade till platsen. Georg Nordensvan skrev följande, angående Larssons produktion i Grez under 1880-talet, i ”Carl Larsson 1853 – 1890”: "Det väsentliga i hans målningar från denna tid är att söka i den måleriska känslan, i den friska, okonstlade, omedelbara och innerliga glädjen över den skönhet, naturen och livet slösa på den lycklige, som fått gåvan att se och tillägna sig det sedda”. I Nationalmuseums katalog till utställningen ”Carl Larsson”, 1992 kommenterar även Görel Cavalli-Björkman motiven ifråga: ”Karakteristiskt för Carl Larssons Grezakvareller är en behaglig blandning av japanskt dekorativ komposition och pastelltoner lånade från rokokomåleriet”.

I ett brev, daterat ”Grèz d 2 Mars 1885”, skriver Carl Larsson: ”Kära Föräldrar! […] Det är nu så länge sedan jag skref till Eder, att jag ej vet hvad jag skall börja med! […] Jag tror, förbaske mig, jag en vacker dag låter naturalisera mig till fransman; jag tror aldrig jag skall bli förstådd af mina kära landsmän. Deremot börjar man mer och mer tala om mig här i Paris – och det betyder mycket! Må väl! Eder Carl”. I maj 1885 lämnar emellertid Carl Larsson med fru och barn Grez och flyttar till Stockholm. Innan hemresan hinner Carl Larsson dock med att utföra katalognumret, vilket beskrivits av Ernst Malmberg i ”Larsson-Liljefors-Zorn –En återblick”: ”Ett bland de sista motiv C.L. behandlade under denna sin Grèz-säsong är den gamla bron över Loing, som bevittnat hans lyckligaste ögonblick”.