A Swedish Rococo commode by L. Nordin.

LARS NORDIN (1708-1786) -
SVENSKA ROKOKONS MÖBELMÄSTARE

Lars (Lorentz) Nordin räknas till en av Sveriges främsta möbelsnickare under rokokon. Hans möbler kännetecknas av en synnerligen välutvecklad formsäkerhet. Möbelsnickaren Torsten Sylvén skriver i sin bok Mästarnas möbler (sid. 281) att ”Nordin skapade med sin sällsynta talang och skicklighet smakfulla rokokomöbler med behärskad balans i form och dekor. Under den i Europa rådande Louis XV-stilen har Nordin i sina tolkningar av denna anpassat möbelstilen till svensk smak”. Framlidne intendenten på Nordiska museet Marshall Lagerquist uttryckte det med orden ”Nordin är det största namnet vid sidan av den betydligt yngre Nils Dahlin i rokokotidens möbelhantverk” (M. Lagerquist, Rokokomöbler, Nordiska museet 1949, sid. 18).

Liksom flera svenska gesäller under 1700-talet begav sig Nordin bl.a. till Paris omkring år 1740 för att förkovra sig i snickaryrket. Tre år senare återvände han till Stockholm. I likhet med sin skråbroder Samuel Pasch blev han utsedd till kunglig hovsnickare på överintendenten Carl Hårlemans rekommendation 1743. I Hårlemans ämbetsskrivelse till Kungl. Maj:t anhöll han, att ”utom den wahnlige Slottzsickaren få wijd Kongl. Slåttet unna förswar åt de twenne nyligen ifrån deras långwarige resor ankomne mycket snälle och skickelige Ebenister eller Skatullmakare, och det til des deras wilckor dem kunna tillåta att antingen sätta sig neder häri Rijket, eller och att begifwa sig utom landz igen” och fortsätter ”den först anländes namn är Pasch, sen sednares Nordin, bägge infödde Swenske”. De båda gesällernas upptagande som s.k. försvarskarlar under hovet var säkerligen dikterat av förutseende skäl, nämligen att ha de båda skickliga och om den nya rokokostilen erfarna schatullmakarna till hands, när behovet av möbler var stort för nyinredningarna på slottet. Genom åtgärden fick de också möjlighet, trots att de inte var av snickarskrået godkända mästare, att betjäna kungahusets och hovets medlemmar privat utan att riskera motstånd från ämbetsmästarnas sida. Lars Nordin blev mästare 1752 utan att han behövde uppvisa ett mästerstycke. Han kallade sig efter franskt mönster ebenist, men även schatullmakare. Nordin var verksam som snickare till 1773 då han avsade sig sitt burskap och drog sig tillbaka till sin lantgård. Hans yrkesverksamma tid täcker in den svenska rokokoperioden och han fick stor betydelse som lärofader för en generation rokokosnickare. Den berömda verkstaden där Nordin skapade sina möbler låg på Slottsbacken 8.

Till den kungliga familjens inflyttning på Stockholms slott 1754 levererade Nordin ”7 Stycken Birauer med utlänskt träd inlagde och Mässingz Beslag, 4 st Commoder och 6 st Spegel Bureaur af ahl, samt 2:ne swartbetsade skrifbord med messings beslag”. Andra prestigefyllda uppdrag var att tillverka flera naturalie- resp. myntkabinett åt drottning Lovisa Ulrika på Drottningholm efter ritningar av Carl Hårleman. Auktionens byrå är mycket lik de byråar som levererades av Nordin 1766 till Stockholms slott i samband med inredningen av kronprinsparets våning. Byråar av denna modell av Nordin återfinns idag i Gästvåningen på Stockholms slott.

Auktionens byrå bygger på den franska tvålådiga modellen ”en console” på höga ben med en beslagskedja av förgylld mässing som löper runt lådornas ytterkanter. I Sverige föredrogs en trelådig modell med lägre ben. Utformningen av byrån är karakteristisk för den fullt utbildade svenska rokokon på 1760-talet med fasaden behandlad som en enhet, d.v.s. utan markering av lådorna på annat sätt än genom handtag och nyckelskyltar. Rokokons livfulla formspråk får ett balanserat uttryck i byråns vackert bukiga form och beslagskedjan får en extra spegling i den av ljus buxbom inlagda linje som följer bladslingans vandring över byrån. Även byråns sidor har påkostade inramande beslagskedjor. Marshall Lagerquist skriver om auktionens byrå att den är en av de ”mest fulländade möbler i sitt slag, som under rokokotiden skapats i Sverige” (M. Lagerquist, Rokokomöbler, Nordiska museet 1949, sid. 80).