Anders Zorn

Anders Zorn omtalades på 1910-talet som en stor dalapatriot, stockholmsprofil, storseglare och världsresenär. Hans liv fylldes av åtaganden och uppdrag såväl i Sverige som i utlandet, men det var i Mora som han var mantalskriven fram till sin död, Mora räknade han som sin fasta punkt i tillvaron. Här fanns Zorngården med morastugan som hade morföräldrarnas gård inkapslad i husets mitt och här fanns den stora timrade salen vars storlek inte hade någon motsvarighet i hela trakten. Zorngården var en riktig symbol för den fattige sonens återkomst. Invid Zorngården låg också Anders Zorns ateljé som var inredd i ett medeltida eldhus från Fåsås fäbodar.

En av Zorns stora ambitioner i livet blev att bevara den dalska kulturen och skydda den mot industrialismens alltför starka förändringar. I hans måleri från Mora med omnejd finns ofta en omsorg om traditionerna bl a genom att föra fram dräkternas kulturella egenart och därmed ge dalfolket en hyllning för att de höll fast vid sin unika historia. För Zorn representerades särskilt hembygden av hans moder, Grubb Anna Andersdotter. 1874 hade modern gift sig med Skeri Anders Andersson med vilken hon fick fyra döttrar. Av dessa fyra uppnådde endast två döttrar mogen ålder, Karin (1874-1906) och Mejt (1881-1981). Modern, Grubb Anna Andersotter, och familjens tillvaro var ofta svår och förmörkades av trångboddhet och fattigdom. När Anders Zorns karriär tog fart i England på 1880-talet sökte han lindra sin mors situation genom att sända hem små ekonomiska bidrag. Efter att Zorn 1886 förvärvat en del av Skerigårdens mark invid Mora kyrka började han också att använda medlemmar ur familjerna Grubb och Skeri som modeller till sina målningar, t ex i ”Vårt dagliga bröd” (Nationalmuseum). Modellerna fick ”klä sig gammalmodigt” eftersom han ville återskapa dräktskicket från sin barndom. Zorn engagerade sig under hela sitt liv för ”nationaldräktens bibehållande” och i hans skildringar av hembygdens kullor och hantverkare syns särskilt hans önskan att återge de dalska klädedräkterna på ett realistiskt sätt åt sina eftervärlden.
I ”Skeri-Kulla” är det Emma Skeri (gift med Grubb Pers Carl Andersson från Yrvaden i Mora) som fått sitta modell. Anders Zorn briljerar med sitt valörmåleri i sin framställning av den unga damens moradräkt i blond kolorit, så skickligt att det första intrycket är att dräkten är av skimrande siden. Zorns främsta levnadstecknade; Gerda Boethiüs valde i sin bok ”Zorn – Tecknaren, Målaren, Etsaren, Skulptören”” att endast återge etsningen eftersom ”en reproduktion inte ge rättvisa åt de genomlysta vita tonerna”. Gerda skriver om Skeri-Kulla på sid 488; ”Målningen är så fjäderlätt målad, vitt i vitt, att den nästan verkar vara en akvarell”. Flickans runda, rosiga kinder flammar och koloriten tas upp i den luftiga sjalettens röda prickar. Moradräktens gröna och röda detaljer gnistrar som koloristiska smycken. Rent måleriskt är Skeri-Kulla” nära det porträtt som Zorn utförde 1909 av Kung Gustaf V (Gerda Boethiüs, ”Zorn”, fig 281). Den vita fonden som framhäver modellerna blir i båda bilderna avgörande för den subtila utstrålningen. 1912 utför Anders Zorn ”Skeri-Kulla” i etsning (Hjert & Hjert, nr 159, Asplund, nr 247)
Skeri-Kulla är ett synnerligen tilltalande motiv och är kanske ett av Anders Zorns skickligast utförda "porträtt" av en riktig dalkulla i äkta moradräkt.