Olle Olsson-Hagalund

Olle Olsson-Hagalund (1904 – 1972) föddes i stockholmsförorten Solna, Hagalund. Där växte han också upp och det var där han hade sitt konstnärliga hjärta. Skildringarna av den idylliska småstaden med sitt myller av människor är karaktäristiska för hela hans måleri. Olle Olsson, som kom från en mycket enkel bakgrund med rudimentär formell utbildning, debuterade som trettioåring på en mindre utställning i Stockholm, men hans stora genombrott dröjde till 1937-41, då han hade en rad uppmärksammade utställningar på bland annat legendariska och konstnärsdrivna Galleri Färg och Form och Konstakademin.
Alla samlades vid den här tiden, på tjugotalet, i Paris, så även den enkle och fattige Olle Olsson. Vad drev honom dit? Knappast rikedom eller hopp om det stora genombrottet, utan snarare en blandning av hunger efter äventyr, konstens möjligheter och en plats långt bortom trångsynthet och konformism. De glödande färgerna – trikolorens - flödar och ångar på den här älskliga skildringen av den parisiske violinisten med flickebarnet vid sin sida. Teckningen skulle kunna tas för valhänt, flickans kropp är så barnslig i sina konturer att man som betraktare skulle kunna låta sig luras. Här handlar dock inte om perfektionism eller realism, utan om närvaro. Handen som håller stråken uttrycker precision och avvägning och det är uppenbart att det är en musikant som vet vad han gör: I fönstren i bakgrunden står publiken andäktigt. En lystrar till och med med handen mot örat. Det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna vara frågan om en sorts självporträtt. Konstnären som fattig gatumusikant som delar med sig av sina ljuva toner, oavsett om någon lyssnar eller inte. Varför? För att han måste. Det är en mycket vemodig och ljuv målning av en av Sveriges mest älskade och uppriktiga naivister.