"Gladiolus"
Signed I. Ivarson. Executed in 1935. Canvas 98 x 109 cm.
Utställning: Göteborgs Konstmuseum, "Ivan Ivarson", 25 september 2010 - 16 januari 2011.
Färg och Form, Stockholm, "Ivan Ivarson", October 1936, cat no. 17.
Konstakademien, Stockholm, "Ivan Ivarson", 21 August - 13 September 1946, cat no. 71.
Västergötlands Museum, Skara, 1972, cat no. 27.
Göteborgs Konstmuseum, "Ivan Ivarson 1900-1939", 15 May - 31 August 1975, cat no. 98.
Konstakademien, Stockholm, "Ivan Ivarson 1900-1939", 6 - 28 September 1975, cat no. 98.
Göteborgs Konstmuseum, "Ivan Ivarson", 25 September 2010 - 16 January 2011.
Arne Stubelius, "Ivan Ivarson", 1957, illustrated p. 72.
Ivan Ivarsons stora blomsterstilleben ”Gladiolus” är ett av de viktigaste verken i konstnärens produktion. Ett riktigt mästerstycke som möter oss i ett sällan skådat färgfyrverkeri. Få kunde som Ivan Ivarson måla blomsterprakt. När hans samtida sökte sig till tidens nya strömningar surrealism, saklighet och formexperiment utvecklade han sitt måleri med utgångspunkt i klassiska livsbejakande motiv – kvinnan, havet och blommorna. Ivan Ivarson älskade blommor. I blommorna såg han en självklar och enkel bild av livets skönhet och det är svårt att inte ryckas med i det passionerade färgspel som ”Gladiolus” bjuder. Ivarsons måleri har ingen direkt like i den svenska 30-tals konsten, hans färgkonst för istället tankarna till utländska konstnärer som Marc Chagall och Emil Nolde i vars konst man finner samma färglyriska anda och liknande kärlek till blommor!
Ivan Ivarson föddes år 1900 och växte upp i området Stampen i centrala Göteborg. Där hade Ivan Ivarson nära till Göteborgs Trädgårdsförening som erbjöd andrum i en grå vardag men han bodde också med utsikt över Stampens kyrkogård vars port än idag bär inskriptionen ”Tänk på döden”. Livet och döden, dessa två ytterligheter som någonstans präglar Ivan Ivarsons konstnärskap: livslusten och passionen som fanns i den prunkande trädgården, allvaret och livets skörhet som kyrkogården påminde om. Även om det inte fanns där uttalat i varje enskilt verk så kan man nog konstatera att kärnan i hans konstnärskap var ”lidelse” - i positiv bemärkelse - och att denna lidelse endast hade för Ivarson endast en översättning, nämligen färg! Det var för honom medlet framför allt annat, bildens poetiska budskap, frambringas genom färg, det är färg och åter färg nästan på liv och död! Det spelar ingen roll vilket motiv Ivan Ivarsson väljer, hans måleri utstrålar en stark längtan efter liv, passion och det oerhörda.
Ivan Ivarson började måla redan i unga år men arbetade även som engelsk korrespondent på en norsk maskinagentur i Göteborg. Då kontoret lade ner sin verksamhet började Ivan Ivarson att måla på allvar och han skrev in sig på Valands målarskola 1922. Konstnärlig ledare vid den här tiden var Tor Bjurström, uppvuxen och utbildad i Stockholm men nyss återkommen från en längre tid i Köpenhamn. Tor Bjurström var mer av en konstnärlig ledare än lärare och strävande efter att stötta sina adepter till att nå sina konstärliga mål. Det passade Ivan Ivarson utmärkt och Valand blev således en miljö där han fick möjlighet att utveckla sin konst. Ivan Ivarsons valandsperiod sträcker sig mellan 1922-1925 och under denna tid målade han företrädelsevis i en ganska dämpad grågrön färgskala. Ivan Ivarson arbetade och levde, precis som med många av sina kamrater, ganska knappa förhållanden. Otaliga historier finns om hur Ivarson gick runt i staden med dukar hoprullade under armen och försökte sälja sina alster till privathem och till kontor – dessvärre med ganska liten framgång. Konstintresset i Göteborg var vid denna tid ytterst litet och inte inriktat på dåvarande aktiva konstnärers produktion. Det fanns emellertid krafter som verkade åt ett annat håll, professor Torgny Segerstedt, tillika huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, stödde Ivarson och tack vare denne fick han möjlighet att göra studieresor under det sena 1920-talet. Resorna gick till Frankrike och Italien. Det var viktiga år för Ivan Ivarson, han utvecklade sitt måleri i en mer klangfull koloristisk riktning och lät sig inspireras av den konst och arkitektur han mötte. Bland det som intresserade honom var Frankrikes många och stora katedraler med sina bemålade glasfönster – färgen och ljuset från dessa fascinerades Ivarson mycket av och kanske är det hans tolkning av ett slags ”gudomligt ljus” som man möter i många av hans dukar inte minst i målningen Gladiolus.
Perioden 1928-1932 blev mycket lycklig: i Paris ingick han äktenskap med skulptrisen Märta Taube och sonen Per föddes. Gynnsamma omständigheter gjorde att han kunde tillbringa somrarna på Stenungsön och här levde Ivan Ivarson i en härligt harmonisk tid med sin lilla familj. Det var en särskilt arbetsmässigt gynnsam tid i hans liv – under somrarna här slog hans livsbejakande, passionerade måleri ut i full kraft. Det är också under denna period som han regelbundet ställde ut, bland annat på Konsthallen i Göteborg och även nu som han fick en större uppmärksamhet för sin konst. Ivarson var en oerhört hårt arbetande konstnär, kanske den av de så kallade göteborgskoloristerna som mest metodiskt och noggrant omarbetade och omprövade sin konst. Ivarson lämnade få upplysningar om sin konst och sitt sätt att arbeta men klart är att han ständigt förändrade sina målningar. Den ständigt pågående arbetsprocessen och den måleriska strävan resulterar i ett starkt expressionistiskt måleri som skiljer sig drastiskt från valandskamraternas och den svenska 30-talskonsten över lag. Ivarson besatt ett alldeles unikt målarsinne. Hans dukar är utåtriktade och uppfodrande i sitt anslag. Talande är citatet som Arne Stubelius, Ivarsons mentor, ofta nämnde;
”Ja nu är den kanske vacker, men det är inte det den ska vara. Nu ska jag grisa ner den ett slag. Den ska ner först – ända ner i helvetet-innan den kommer upp igen. Annars står den sig inte.”
Under de inledande åren på 1930-talet huserade Ivan Ivarson under vintrarna i centrala Göteborg. Han målade bl a från ateljé i Skeppbrohuset, i Herziahuset och Rialto och många av hans härligt skarpt koloristiska stadsvyer tillkom under denna period. Det är också under denna period som han utvecklar det blomstermåleri som han kom att bli så uppskattad för. Blommor i alla dess former – allra helst prunkande, färgglada buketter men också kärvare blomsterstudier förekommer, såsom ”Fattigmans blomma” och ”Döende lilja”. I Trädgårdsföreningens växthus fann han sina mest praktfulla modeller. I målningarna står blommorna oftast i ett fönster, ibland ser man utsikten och någon gång finner man ett förälskat par. Han sökte på detta sätt samla det vackraste han visste till en fattbar helhet.
”Gladiolus” målades 1935 och utgör höjdpunkten i Ivarsons 30-talsmåleri – ett fulländat koloristiskt verk där färgen är det element som totalt dominerar. Till skillnad från många andra blomsterstilleben är blommorna i Gladiolus helt unika i sitt egna majestät och inga andra element tillåts distrahera deras prakt. Under stenungsö-perioden hade Ivarsons färgskala sakta förändrats mot en kärvare, kraftfullare kolorit och penseldrag blev både bredare och mer expressiva och allt detta når sin fullkomlighet i ”Gladiolus”. Fonden utgörs av den så typiska ultramarinblå färg som känns igen från 30-talets havsskildringar och denna riktigt djupblå färgton blir en skön kontrast mot de varma färgkaskaderna i rött, orange och gult. Gladiolusbladen får en alldeles säregen lyskraft mot den mäktiga bakgrunden vars mättade, täta färg skapar ett suggestivt spel mellan ljus och dunkel. Målningen framträder som den stora syntesen av Ivarsons 1930-tals måleri – här finns hela han konstnärliga register konsekvent utfört - ett monumentalt verk, kanske hans allra bästa från den här tiden.
”Ty att måla, det är främst att dikta och återge i färg. Spelar inte färgen förstarollen kan det visserligen vara konst men inte måleri.”