August Hagborg

August Hagborg var under 1880-talet ett av de s.k. "Parisersvenskarnas" stora namn. Tillsammans med ex. vis Hugo Salmson, Alfred Wahlberg samt, något senare, Anders Zorn var Hagborg en av de svenska konstnärer som förskaffade sig en fast position i det franska konstlivet samt sedemera ett internationellt rykte. Mångfaldigt medaljerad på den prestigefulla Salongen var han eftersökt av konsthandlare samt samlare och hans figurkompositioner och landskap från de normandiska samt bretonska kusterna förvärvades för avsevärda summor till enskilda samlingar i såväl Frankrike som USA.

Hagborg utförde i regel sina studier ute i det fria på Normandies långsträckta stränder. Här avbildade han havet, horisonten, kusten och lokalbefolkningen i ett i ljusa toner stämt, med diskreta medel verkande valörmåleri. Konstnärskollegan Georg Pauli blev på plats vittne till Hagborgs arbetsmetoder: "Hagborg vistades naturligtvis helst nere på stranden där han [...] tog studier av fiskarbåtarna; för tackel och tåg användes den allra spetsigaste penseln och för terräng hade uppfunnits ett eget patenterat sätt: att med långa penslar fyllda med ljusgrå färgmassa och rullade på sidan få samma yta som på yrkesmåleriet kallas ströppling. Plagens sand o.d. fick illusorisk verkan; för andra partier var maneret kanske ej lyckligt, för vatten och våta skyar".

I samband med minnesutställningen på Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm, 1926 skrev Tor Hedberg: "Men, särskilt i de första direkta naturstudierna, kommer även en helt personlig förälskelse i den vida rymden, de stora rena strandlinjerna, den disiga luften och den i sällsamma färger skiftande havsytan till uttryck, förmälande sig med en ytterst subtil och känslig koloristisk syn. (Pärlorna i samlingen äro ett par 1878 signerade kustmotiv utan staffage, där ögonblicksstämningar över det ebbande havet äro fångade i en harmoni av bleka pärlemorstoner, som i mitt minne återkallat några av Whistlers kustbilder.) De höga himlarna med lätta, flockiga, vita molnslöjor äro alltid givna med mästerskap, en svävande rymd över havets oändlighet. Havet är alltid stilla, någon gång skönjer man flodens framåtskridande vågkammar, men aldrig stormens".