Anders Zorn

Auktionens aktuella målning daterad 1906 är ett utmärkt exempel på den tematik inom Anders Zorns konstnärskap som ibland kallas ”naket i det fria”. Det var på det sena 1880-talet, under sommarvistelserna på Dalarö, som Zorn började skildra den nakna kvinnan i den soliga skärgårdsnaturen. Han återkom till motivet under resten av sin karriär och den bringade honom stor framgång och berömmelse.

Naket i de fria-målningarna var ofta inte enbart studier i den mänskliga kroppen och sommarens grönska utan även i vattenytornas rörelser. I sina självbiografiska anteckningar skriver han 1886:
”Hemkomna till Sverige bodde vi hos min svärmor på Dalarö och började jag genast gå lös på naturen, att lösa nya problem. Vad som nu tycks ha lockat mig särskilt var vattnets lek och reflexer, att riktigt få det att röra sig, sätta vågorna och allt i perspektiv och vetenskapligt förklara allt med minutiös skärpa. Också invecklade snår i granskog och törnbuskar, alltid med några figurer som med sin färg avbröt enformigheten i tavlan”.

”Zorns bilder från /…/ handlar också ytterst om vattnets rörelser: spelet mellan vågkammar och vågdalar med sina ljusa solreflexer och mörka skuggor klingar av med perspektivet och förenar sig så småningom med den höga horisonten, både genom den alltmer ljusnande färgen och genom vattenytans till synes avtagande rörelser.” Johan Cederlund (ed) ”Zorns mästerverk”, 2010, s. 42.
Som valörmålare utgick han från motivets ljusvärden. På franska kallas receptet enveloppe. I Jules Adélines ”Lexique des termes d’art” betyder envelopper att man beslöjar motivet genom en mjuk modellering genom att bildens föremål och figurer får mindre skarpa konturer så att de uppgår i den omgivande atmosfären. I sitt friluftsmåleri lyckades Zorn åstadkomma ett sammanhållet ljusspel utan att växlingen mellan medierna blev alltför påfallande – färgen ligger jämt och obehindrat fördelad över bildytan. Ljusskildringen utomhus och återgivningen av stoffer och hud var för akvarellisten Zorn knappast några nya problem. När han övergick till oljemåleriet fanns möjligheten att förtunna pigmenten med terpentin. Över dukens väv kunde han växelvis arbeta med partier där färgen ligger tät och med andra där pigmenten förtunnats. När han övergav akvarellteknik till förmån för det tröga oljemåleriet förlorade han transparens men vann en mättnad i färgen. Övergången till oljemåleriet var för honom närmast en fråga om att komplettera sin invanda akvarellteknik med valörmålarens begränsade palett. Den tröga oljefärgen krävde kraftigare penslar, runda och platta och i stället för akvarellmålarens svamp stod kniven till förfogande som hjälpredskap.
I "Från Sandhamn" har Zorn, till fullo, spelat ut alla de nyanser som fanns på hans konstnärliga palett, och i en ögonblicksbild förmedlas den sammantagna storheten. I hans älskade skärgård har konstnären hittat ett tidlöst motiv som låter honom utforska olika måleriska aspekter i det ljusfyllda friluftsmåleriet. Mästerligt avbildar han ljusets reflexer i vattnet och på modellens kropp, där solen lyser på hennes ben genom ett bladverk utanför målningen. Motivet tycks vid första anblicken förmedla just det som konstnären alltid eftersträvade, ett direkt utsnitt ur verkligheten. Samtidigt ryms där en gåtfullhet. Vad ser hon? Varför tvekar hon där på klippan?
Brummer skriver i sin bok ”Till ögats fröjd och nationens förgyllning – Ander Zorn” under året 1906 om auktionens målning ”Från Sandhamn”: Sommarens segling äger rum i Stockholms skärgård. I juli är han i Sandhamn. «Det jag har gjort här tror jag är det bästa. Skulle göra min sista insats på en aftonstämning men där satt (en) otäck präst från Clara med sina söner och meta aborrar.» Denna aftonstämning har fått titeln FRÅN SANDHAMN.” s. 307.

Foto: Zorn vid rodret på kuttern Mejt utanför Sandhamn. Zornmuseet ZFO 1243.