Pablo Picasso

I Picassos sena verk, avbildade han sig återkommande som en viril och äventyrlig musketör. Kompositionen går tillbaka till ikoniska äldre mästare men med Picassos omisskännliga expressiva penseldrag. Under en period i slutet av 1965, när Picasso återhämtade sig från en operation i sitt hem i Notre-Dame-de-Vie i Mougins, plöjde han den klassiska litteraturen, och slukade verk av Shakespeare, Alexandre Dumas, Charles Dickens och Honoré de Balzac. Under hans sista år målade Picasso ett anmärkningsvärt antal målningar och teckningar i en slags kamp mot tiden. Genom dessa musketörers skilda karaktärer visade Picasso olika sidor av sig själv.

Musketören går långt tillbaka i konsthistorien och återfinns i verk av Frans Hals, Rembrandt Harmenszoon van Rijn, El Greco, Diego Velázquez och Francisco Goya. Musketören representerar den hyllade konstnären och genom att välja detta motiv så visar Picasso att han själv räknade sig till denna tradition av stora konstnärer. Bland de äldre mästarna identifierade han sig framför allt med Rembrandt. ”Every painter takes himself for Rembrandt” (Picasso, F. Gilot & C. Lake, Life with Picasso, New York, Toronto & London, 1964, sid. 51). Den skäggiga mannen i ”Buste d’homme” kunde vara en modern släkting till Rembrandts porträtt från 1600-talet. Precis som Rembrandt målar Picasso i sina sena självporträtt och karaktärer den åldrande konstnären men verken blir också i ett vidare perspektiv en bild av själva måleriet som sådant. Mannen i Buste d’homme, med sitt lockiga hår och skägg, relaterar också till hans far, också konstnär, vars arv kastade en lång skugga över Picassos liv.

Även om de historiska referenserna är tydliga i de senare porträtten har snabbheten och spontaniteten i måleriet också likheter med den abstrakta expressionismen. I stället för att fördjupa sig i perspektivet eller den mänskliga anatomin så fokuserade han i sina porträtt på utvalda detaljer som fascinerade honom och som han, ofta på ett humoristiskt sätt, lyfte fram. Själva skapelseprocessen var viktigare än det slutliga resultatet. Picasso menade själv att han hade kommit till ett stadium då hans tankerörelser var mer intressanta än tanken själv.

I ”Buste d’homme”, som i andra sena verk av Picasso, lyser lusten till måleriet igenom, lusten att måla utan hålla tillbaka eller tänka alltför mycket. Väl medveten om sitt eget åldrande och sina avtagande krafter, låter Picasso sin fortfarande starka livslust visa sig i hans musketörer.

De skrävlande Musketörerna från Dumas böcker hoppar in i den moderna eran i Picassos målningar. Under 1960-talet intensifierades USAs insatser i Vietnam och Sovjets trupper invaderade Tjeckoslovakien under den s k Prag-våren. Picassos tillsynes tillbakablickande, nostalgiska och humoristiska porträtt av musketörer, som visar olika sidor av honom själv, är på samma gång en samtida kommentar till det rådande politiska läget och de styrande herrarnas grandiosa självbild och ärelystnad. Trots att musketörer är soldater framställer Picasso dem utan vapen, de framstår i stället som tämligen harmlösa och sympatiska. De otidstypiska kläder och frisyrer som Picasso ger sina figurer symboliserar också hur föråldrat och omodernt han ansåg att krig var.

Picassos olika musketörer ger oss inblick i hans egen personlighet där de olika figurerna får representera olika karaktärer: en fick man se upp för, en annan kunde göra narr av en, en tredje var väldigt självgod medan det var synd om en fjärde för han var en konstnär.

”Buste d’homme” är utförd under Picassos sista levnadsår då han gick in i en ny kreativ fas och visar på hans outsinliga lust att utforska måleriet.