Ur Björn Springfeldts invigningstal, Nordiska Akvarellmuseet, 2009:

”Jag hade aldrig kunnat drömma om, att jag en dag skulle stå här och invigningstala för en stor utställning av Adam Saks, men så underbart kan slumpen spela in i ens liv.
Vi träffades för ganska exakt 10 år sedan, då jag arbetade på svenska ambassaden i Berlin och det en dag knackade på dörren. Utanför stod en ung man med en portfölj under armen. Han presenterade sig och berättade, att han var dansk konstnär, nyutexaminerad från konstakademien i Berlin, dit han hade sökt sig för att få Bernd Koberling som professor.
[…]

När Adam Saks så visade sin portfölj, förstod jag, att här fanns en konstnär att hålla ögonen på och det har jag sedan gjort. Mängder av ateljébesök och samtal, många oförglömliga entrecôter på Paris Bar i Berlin och så flera utställningar, som vi har gjort tillsammans.
Och hela tiden har Adams konstnärskap djupnat och blommat ut och ständigt överraskat mig.
[…]

Bild föds ur bild, man blir inte konstnär inför en vacker solnedgång, utan inför en bild av en vacker solnedgång. Samtidigt är ett konstverk - hur abstrakt det än tycks vara - sprunget ur en människas liv och konsekvensen av hennes intresse och erfarenheter. Alla bilder är i så måtto fragment ur en mycket större berättelse, som inte bara handlar om konstnären, utan om människan, om oss.

Men bilden skiljer sig från litteraturen, genom att den saknar början och slut och vardagsberättandets logik. Den verkligt intressanta bilden liknar istället poesin, som ju har förmågan att förtäta och ständigt resa frågor, medan vi själva får treva efter svaren.
[…]

Det är en väldig berättelse, som Adam Saks ställer oss inför, och det är ett äventyr att få gå in i hans bilder.”