Det för auktionen aktuella verket ”nått av låd, innehåll (nr 15)” från 1962 ingår i serien av 30 ”lådor” med collage och maskinskrift från utställningen ”5 kronor å sex öre” på Galerie Burén 1963. Serien är en intrikat dagbok, en kamouflerad dokumentation av ett privat händelseförlopp, som innebar ett uppbrott från ett trettioårigt äktenskap och en dotters födelse i ett nytt och kortvarigt förhållande.

Med stor noggrannhet redovisas detaljer och rumsplan i tre olika lägenheter i Stockholm. Pilar markerar förflyttningar inom rummen och mellan hemmet och ateljén på Döbelnsgatan 63, Gottes ateljé, som han lånade av Bertil Gottsén, på Bastugatan 12B och Rosengatan 1 där konstnärinnan som Eriksson umgicks med bodde. Utklippta remsor av maskinskriven text bildar en poetisk matta av tankar och utsnitt av samtal som fördes. Vissa ord är kodade och insprängda i texterna. Apelsinen som ofta nämns är det växande fostret. Räven som förekommer flera gånger i det aktuella verket är en speciell rävboa med spänne. Att alla lådorna i serien utgör en helhet bekräftas genom referenser till andra lådor i verken. Tex ”se förtekkn. på nr 14” och ”lådan är på en stol under skivan på nr.14 …detalj.”
Det säregna skrivsättet är ett av de mest utmärkande dragen i Erikssons konstnärskap. Det handlar om ett språkspel, där orden yxas till, stavas som de låter och staplas som dominobrickor efter varandra. Konstnären ville aldrig själv beskriva detta språk som utstuderat utan hävdade att uttrycket kom till honom under arbetet.

Vid denna tid vid 1960-talets början flödade avantgardistisk och experimentell poesi som både gladde och upprörde sina läsare. Eriksson var en av deltagarna i konstnärsgruppen Svisch som reste runt i landet och uppförde litterära happenings och gjorde utställningar med konkret poesi. I gruppen fanns också Öyvind Fahlström, Bengt Emil Johnson och Carl Fredrik Reuterswärd. I den konkreta poesin har orden utöver sin semantiska innebörd dessutom en roll som komponenter i en visuell upplevelse. Ord och satser tas isär och strös ut över sidorna i konstfulla figurationer. Skrivmaskinen används flitigt och bearbetningar och överskrivningar resulterar i ogenomträngliga mattor av bokstäver och ord. Andra dikter utformades som rena bildcollage, en del var teatertexter eller akustiska upplevelser. Gränserna mellan genrer och konstarter upphävdes.

Jan Olov Ullén skriver i en understreckare i SvD ”Poesi som förenade allvar med lekfullhet” 2005-06-23:
”Men visst var det en härlig tid, när Hans Alfredson och Tage Danielsson utvecklade Svenska Ord, Lasse O’Månsson utmanade med dårprogram i radio och Karl Erik Welin sprängde ett piano på Moderna museet. Omramad av poeter, som ömsom semaforerade sina texter, ömsom framförde dem i kör.”

I och med den radikala politiseringen av kulturklimatet som inträffade i mitten av 60-talet försvann den konkreta poesin nästan helt. Elis Eriksson drog vidare med bilden och språket sammanlänkade och 1965 kom berättelsen om ”Indijaner å en kåvboj”, en serie teckningar som berättade den fantastiska och roliga historien om hjälten Pavan.