Najad med ymnighetshorn och delfin
Signerad Alfred O. Gjutarstämpel Otto Meyer Eftr. Fud.
Mörkpatinerad brons, höjd 97 cm.
Alfred Ohlson föddes 1868 i Stockholm som son till en snickare. Redan som fjortonårig började han som lärling hos en träbildhuggare då det visat sig att pojken hade skulptural talang och han fortsatte sedan sina studier vid Tekniska skolan. I övrigt anses Ohlson vara autodidakt. På C.G. Hallbergs Guldsmedsaktiebolag fick Ohlson anställning och utförde där en stor mängd medaljer i ädla metaller. Det var också hos Hallbergs som Ohlson blev känd som elfenbensnidare av porträttreliefer men även som skulptör i det större formatet och då främst inom den offentliga konsten. Störst framgång nådde Ohlson med sina figurer i sandsten för Skara domkyrkas portal (1904), granitstatyn över Karl XIV Johan i Örebro (1919), Smålandsryttaren på torget i Eksjö (1929) samt delar av den dekorativa utsmyckningen i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Hans största verk, både storleks- och framgångsmässigt, är den replik av Sankt Göran och draken från Storkyrkan i Stockholm som Ohlson utförde under övervakning av Theodor Lundberg. Skulpturen göts på Otto Meyers konstgjuteri och uppställdes i oktober 1912 på Köpmanbrinken i Gamla Stan.
Alfred Ohlson verkade under en tid då barocken med dess antikt symbolspäckade motiv och former upplevde en pånyttfödelse i den så kallade nybarocken. Detta märks inte minst i det aktuella verket, Najad med ymnighetshorn och delfin, där en sötvattensnymf ridandes på en delfin håller ett ymnighetshorn, en symbol för rikedom och överflöd, i sina upplyfta armar. Det är troligt att verket, med all dess vattensymbolik, är en del av en fontänskulptur. Motivet skulle i så fall kunna vara hämtat ifrån den grekiska mytologin där det berättas om hjälten Herakles som slogs emot den hornförsedda flodguden Achelous, vilken hade förfört hans hustru Deianeira. Då Herakles vunnit striden gav han ett av Achelous horn till najaderna, nymferna som befolkade de sötvattendrag över vilka Achelous styrde, och förvandlade hornet till ett ymnighetshorn: "najaderna fyllde det med frukter och doftande blommor och helgade det." Det är detta ögonblick, då najaderna helgar hornet, som Ohlson så mästerligt har fångat; det extatiska uttrycket i najadens ansikte och det följsamma sätt på vilket ekipaget förs fram av vågorna har en lätthet över sig som vittnar om en skulpturtalang väl värd att återupptäcka.