Till höstens stora liveauktion Modern Art & Design presenterar Bukowskis en kurerad avdelning lampor från glasbruket Orrefors, med former som sträcker sig från 1920-talets klassicism, via 1930-talets funktionalism till följande tre decenniers modernism.
Orrefors glasbruk såg ljuset redan 1898, men det var på 1920-talet som det nådde ett världsrykte. Insikten om att det endast var konstnärer som kunde förnya glaset, de ledande formgivarna Simon Gate och Edward Halds personligheter och kraftmätningar, den svenska köpkraften och en snabbt växande internationell industrialism var alla viktiga faktorer för denna framgång. På utställningarna i Göteborg 1923, Paris 1925, New York och Chicago 1927 och Stockholm 1930 utmärkte sig bruket från de småländska skogarna. Orrefors följde lyhört decenniernas stilskiftningar från den nordiska klassicismen, genom funktionalismen till modernismen.
Redan omkring 1919-20 ritade Edward Hald några lampskålar med graverad dekor. I mitten av 1920-talet förekom en katalog i lösbladssystem med skisser av Gate och Hald, där takkronor i 20-talsklassicism erbjöds till ”arkitekter och andra intresserade”. Skålarna var slipade i olika mönster och Gate hade i tidens anda försett sina armaturer med tofsar och prismor. Armaturen från Orrefors blev uppmärksammad, och började få namn i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Förutom slipning hade man redan till utställningen i Paris 1925 försökt sig på syrapolerade mönster på armaturer. ”Saturnus” i gultonat matt glas lanserades 1929, följd under 1930-talet av ett stort sortiment taklampor blästrade med himmelska mönster. Edward Hald tycks under hela sin tid som glasformgivare varit särskilt fäst vid zodiaken och andra celesta motiv. Tidstypiska funktionalistiska armaturer följde följaktligen under perioden efter Stockholmsutställningen 1930.
Omkring 1942 anställdes Fritz Kurz som teknisk och i viss mån konstnärlig ledare för belysningsavdelningen. Tillverkningen, utöver blästrade modeller, blev allt mera ”à la Venezia” med pampiga ljuskronor. Belysningsarkitekt Carl Fagerlund anställdes på Orrefors 1946 och exportmarknaden bearbetades alltmera. Orreforsbelysningar ritade av Fagerlund blev i synnerhet i USA särskilt uppskattade, och den största leveransen belysningsarmatur som någonsin utgått från Orrefors ritades av Carl Fagerlund till Kennedy Center i Washington, invigt 1971. De flesta av konstnärerna på Orrefors har genom åren ritat ett antal armaturer, där utöver ovan nämnda bör framhållas Sven Palmqvist och Ingeborg Lundin.
Sällan om någonsin har Orreforsarmatur i denna samlings skala presenterats för marknaden, och Bukowskis förhoppning är att genom denna visa på den konstnärliga mångfald och idérikedom som präglade Orrefors belysningsavdelning under dess guldålder.
Utvalda höjdpunkter
Edward Hald
Halds monumentala takkrona med modellnummer "HD 55" i bärnstenstonat glas formgavs omkring 1928. Den är en av avdelningens främsta, och otvivelaktigt pampigaste, formexempel på den nordiska klassicism vi idag kallar för Swedish Grace, som genomsyrade 1920-talet.
Till Tändstickspalatset i Stockholm utfördes flertalet armaturer i ett samarbete mellan Nordiska Kompaniet och Orrefors. Byggnaden beställdes av finansmannen Ivar Kreuger (1880-1932) som huvudkontor för Svenska Tändsticks AB, ritades av arkitekt Ivar Tengbom (1878-1968) och uppfördes under åren 1926-28. Föreliggande taklampa, utförd ca 1928, hängde i korridorerna på Tändstickspalatset.
Glaskonstnären Vicke Lindstrand kom till Orrefors 1928 och var knuten till bruket i ett drygt decennium. Genom åren formgav han flertalet armaturer, däribland den funktionalistiskt betonade ”Arsenal”, med glob i bärnstenstonat glas och skivor i klarglas med ringdekor. I flera aspekter en slags vidareutveckling av Halds celesta motivbilder och ”Saturnus”-modeller utvecklade runt 1930.
Kalmarsonen Carl Fagerlund anställdes som belysningsarkitekt vid ASEA i Stockholm 1944 och tillträdde motsvarande befattning vid Orrefors glasbruk 1946. Fagerlund stod för, utöver en mängd tak och bordsarmatursmodeller, många offentliga inredningar såväl i Sverige som utomlands. I föreliggande auktion är han representerad med ett tiotal modeller, däribland ”RD 1323” i blått underfångsglas.
Ingeborg Lundin anställdes vid bruket 1947, och kom att arbeta med både bruks- och konstglas. Hon tilldelades Lunningpriset 1954 och en guldmedalj vid Milanotriennalen 1957, som gav henne internationell ryktbarhet. Armaturer av Lundin är ovanliga, i synnerhet modell ”D 1907” från 1960-talet i mässing och formgjutet glas.