Bærtling - Humanisten som skapade sitt eget universum

Modern Art & Design presenterar

Olle Bærtling, "Mithra""

Det har alltid varit svårt att på ett enkelt sätt placera Olle Bærtlings konstnärskap i en specifik –ism eller konstnärsgruppering i den svenska konsthistorien. Han var en självständig konstnär som stakade ut sin egen väg både i livet och i konsten.

Olle Bærtling upplevde länge att det fanns ett motstånd mot hans konst, han var ”den ständigt omstridde bankmannen som försökte måla”, i Sverige. Många konstnärer har förstås upplevt motstånd då de innovativt och nyskapande presenterat något nytt för publiken, men i Bærtlings fall kan man kanske känna att det var orättvist och småsint eftersom han till skillnad från många av de samtida konstnärerna nådde långt utanför sitt hemlands gränser redan under sin livstid. Med utställningar över hela världen från 1950-talet och fram till sin bortgång 1981 placerar sig Baertling på en egen internationellt känd nivå som svensk, där man kan nämna några få andra som t ex Öyvind Fahlström och Claes Oldenburg.

1950-talet var Olle Bærtlings viktigaste decennium. Under de första åren på 50-talet tog han längre och längre ledigheter från sitt bankarbete på Skandinaviska Banken och reste till Paris. Där i konstens Mekka kom han i kontakt med den nya på Salon des Réalités Nouvelles och sökte upp konstnärer som André Lhote, Fernand Léger, Victor Vasarely, Richard Mortensen och Auguste Herbin. Den senare blev helt avgörande för hans fortsätta utveckling som konstnär. Herbin presenterade Baertling för den framsynta galleristen Denise René som omedelbart installerade Baertling i sitt ”stall” av konstruktivister”.

Baertling övergav OP-konsten som inspirerat honom en tid och började skapa en alldeles egen stil där trianglar och diagonaler blev huvudtemat. När Bærtling väl försvurit sig åt det nonfigurativa, börjar han ”konstruera” tavlor. Från geometriska grundelement byggde han upp en ny bildvärld av måttförhållanden, proportioner och syntetiska, programmerade färgklanger. Allt metodiskt genomfört, den geometriska instinkten tar vid och ”den öppna formen” föds. I begreppet ”den öppna formen” strävade Bærtling efter att avbilda rymd och rörelse genom sina geometriska former som fortsätter utanför bildens yta, allt som fanns i bildytan förs ut i ramkanten och vidare.

I den konstkritiska essän ”Svensk konst efter 1945” skriver Olle Granath: ”Bekantskapen med Auguste Herbin visade Baertling vägen till det nonfigurativa måleriet som han snart skulle komma att ge sin personliga prägel med oavslutade, triangelliknande former och en kraftfull och avvikande kolorit. De oavslutade trianglarna, det som Bærtling själv kallat ’öppen form’, bidrar till att man aldrig upplever några relationer som den mellan för- och bakgrund i målningarna. En sådan relation betraktar Bærtling som ’naturalism’.

Det centrala målet för honom är att eliminera varje möjlig referens till något utanför bilden själv. Bildens uttryck skall uteslutande finnas i spänningarna mellan färger och former. De svarta band som separerar de olika färgerna är inte de räta linjer som de först verkar vara utan båglinjer så avpassade att de skall kompensera den optiska expansion respektive kontraktion som finns hos olika färgtoner. På detta sätt bygger han upp en intill plågsamhet spänd bild som utesluter varje upplevelse av dekoration.”

En mycket träffsäker beskrivning av Bærtlings konstnärskap. Olle Bærtling ville inte omskapa världen. Men han ville locka fram dynamiska krafter som vi individer kan styrkas av efter eget behov och egen förmåga. Man har beskrivit honom som en humanist som skapade ett eget universum. Till skillnad från modernisterna i början av 1900-talet ville han inte förändra världen med sin konst.