I vår samtid har konstsamlaren blivit en mytisk figur
I vår samtid har konstsamlaren blivit en mytisk figur. Det är många som vill lägga denna roll till sitt CV, men det är få förunnat att ha kunskap och känsla för att kunna kalla sin samling betydande. Vad som ingår inom ramarna för en sådan beteckning är inte så lätt att definiera.
Samlingen som man kan ta del av på Bukowskis den 23 - 26 september kan vid en första anblick framstå som väsensskild i sin framtoning. Samlingen består framför allt av svenska konstnärer som hör hemma i olika grupperingar av konstnärer som tillhör den svenska konsthistorien. Paradoxalt nog är Stockholms konstliv representerat av en märklig blandning av konstnärer där Bror Hjorth och Eric Grate framstår som en slags åldermän i sin egen rätt, medan Rune Jansson, Evert Lundquist, Lage Lindell representerar de yngre generationerna av konstnärer inom klassicismen, konkretismen och de informella. I denna samling framstår inte Stockholm som en given huvudstad på konstens område. Både Malmö och Göteborg är mera framträdande genom ett mer fokuserat urval Här finns både imaginisterna i Malmö representerade i form av CO Hultén och Max Walter Svanberg, men också surrealisterna i Göteborg som här är företrädd av Endre Nemes. Dessa tre konstnärerna är samlade ”på djupet” genom ett urval av målningar som framstår som betydande i respektive konstnärs produktion.
Det är emellertid inte denna efterkrigsgeneration av konstnärer som utgör samlingens centrum. Den absoluta höjdpunkten är utan tvekan Carl Fredrik Reuterswärds collection som har en bredd som sträcker sig från 1950- talet till 60- talet och som ger bra bild av Carl Fredrik Reuterswärds mångfacetterade konstnärskap. Här finns i stort sett hela efterkrigstidens konsthistoria samlad, från surrealisternas brokiga collage till den informella konstens, men framförallt möter man också den konceptuelle konstnären som har blivit Reuterswärds främsta rollfigur. Här framträder en konstnär som leker med konstens olika stilar som om Reuterswärds skulle kunna kallas den förste post- modernisten.
En udda figur i samlingen är James Coignard som är den ende internationella konstnären som har fått en lite djupare representation i samlingen. Här finns en primitivism i en fransk anda av ”art brut” som går tillbaka till naivismen och en alternativ konst som har bejakats i den franska traditionen som stor konst, men som inte har fått samma dignitet i den svenska konsthistorien. Coignard kompletterar därför samlingen på ett utmärkt sätt.
Samlingen präglas av en tidsmässigt stark sammanhållning som märkligt nog utmanas av den isländske popkonstnärerna Erro, men också av Max Book som ju tillhör en annan generation även om det finns vissa likheter med 50-talets informella måleri i hans överlagrade målningar. Dessa båda konstnärer blev tillfälliga bekantskaper som aldrig kom att utvecklas på djupet i samlingen. De antyder emellertid en nyfikenhet på nya konstnärskap som dock stannande vid dessa båda udda försök.
Bo Nilsson, september 2021