J.E. Safra Collection – sex skandinaviska mästerverk på Important Winter Sale
August Strindberg, "I havsbandet" (a tergo "Havslandskap med skär"). Utropspris: 8 000 000 – 10 000 000 kr
J.E. Safra Collection på Important Winter Sale
Bukowskis är stolta över att ännu en säsong få förtroendet att sälja ett flertal mästerverk ur J.E. Safra Collection.
Is the love of Art genetic or is it acquired? Does it demand extensive study, or is emotional response sufficient? Certainly, my father possessed a spirit for fineness in all things, a propensity for Beauty. And so it may be partly the inheritance of sensibility inspired by parents – a natural inclination to theme, technique, the visual and spiritual evocation of a fine art. My collecting grew in time and, yes, study through observation, reading the lives of the Old Masters, integrating the knowledge of experts. But most importantly perhaps it is the dialogue that comes through a great painting that invokes the eye and speaks to the soul. Those of us fortunate enough to own fine art are merely guardians of the trust. We possess them for a time – as diligent caretakers and admirers. And then they must be shared, granted to others to hold and savor – if only for a transitory time. Like children who must be released to a world beyond. Our love continues in perpetuity. – J.E. Safra
August Strindberg, "I havsbandet" (a tergo "Havslandskap med skär")
Utropspris: 8 000 000 – 10 000 000 kr
1890–talet var ett turbulent decennium för August Strindberg som kom att präglas av hans dittills djupaste kris, den så kallade Infernokrisen, vilken nådde sin kulmen i Paris 1896. Våren och sommaren 1892 hyrde Strindberg en liten stuga på Dalarö. Den smärtsamma skilsmässan från Siri von Essen pågick för fullt samtidigt som Strindberg hade stora svårigheter att få sina skådespel uppförda på teatrarna. De ansträngda finanserna samt den över- lag kaotiska livssituationen inverkade märkbart på Strindbergs arbetsro och påverkade hans litterära produktion. Strindberg kom därför under en lång rad år att vara i princip improduktiv som skönlitterär författare. Tiden ägnades i stället åt naturvetenskapliga experiment samt måleri.
Sommaren 1892 utförde Strindberg ett trettiotal målningar på Dalarö där han målade på vad slags material som fanns tillgängligt. Det var nu som han började använda palettkniv och därigenom frigjorde sig mer och mer från det naturalistiska måleriet och skapade sig ett eget högst personligt bildspråk. Strindberg tog sitt måleri på största allvar där han avbildade havet under såväl lugna dagar som i full storm med himmel, horisont och hav samt, ibland, en ruskprick eller fyrbåk.
I Nationalmuseums utställningskatalog ”Strindberg – Målaren och foto- grafen” (9 februari – 13 maj 2001) tecknar Per Hedström följande bild av Strindbergs måleri i början av 1890–talet:
”Målningarna från Dalarö 1892 kan närmast karakteriseras som bilder av minnen från ytterskärgården och havsbandet. Strindberg renodlade och utvecklade nu det motivförråd han skapat under 1870–talet. Det är det öppna havet, den raka horisonten och de vida himlarna som dominerar bilderna”.
Även om många av dessa målningar motivmässigt går tillbaka på bilderna från 1870–talet så präglas motiven från Dalarö av ett påfallande expressivt drag där palettkniven ofta kommer till användning.
”I havsbandet” och ”Havslandskap med skär” tillhör en grupp Dalarö– målningar av större format. Sett till storlek överglänses de blott av två andra kompositioner från detta år (”Den flygande holländaren”, 61 x 96 cm, Statens Museum for Kunst, Köpenhamn och ”Vita Märrn II”, 60 x 47 cm, Nationalmuseum, Stockholm). Utförda på ömse sidor av samma zinkplåt kan ”I havsbandet” och ”Havslandskap med skär” –den ena en rofylld kustvy och den andra en desto stormigare skildring av ett upprört hav– sägas representera två skilda sidor av konstnärens personlighet. Väl med- veten om sin benägenhet för snabba humörsvängningar, kan de möjligen vara ett försök av Strindberg att ge uttryck för de extrema motsatserna inom hans karaktär. Strindberg erkände själv att han ofta, till det yttre, kunde framstå som social och harmonisk fastän han, under ytan, samtidigt kokade av vrede eller ångest.
Strindberg hade redan tidigare tangerat detta dramatiska motsats- förhållande i sin litterära produktion:
”Havet lågt blankt som kvicksilver och sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av skum” (’Huruledes jag fann Sehlstedt’ ur ”Från havet”, 1874).
Bruno Liljefors, ”Solnedgång vid havsbandet”
Utropspris: 1 500 000 – 2 000 000 kr
Bruno Liljefors sublima panorama leder tankarna till August Strindbergs litterära skildring av sommarnatten i den svenska skärgården vid slutet av 1880–talet: ”En sommarnatt ute i havsbandet är något av det mest hänförande man kan uppleva. Solen har ju gått ner och man ser jord- segmentets blygrå rundskugga på östra himlavalvet, begränsat ovantill av en rosaröd rand, övergående i violett och gult, att slutligen mötas med luftens stålblå, kalla skynke, i vilket man bokstavligen ser mörkret falla som ett fint askregn” (’Blomstermålningar och djurstycken. Prosa–bitar från 1880–talet’ ur ”Samlade skrifter af August Strindberg”, No. 22, 1914).
Strindbergs beskrivning korresponderar väl mot ett antal enastående målningar av Liljefors vilka utfördes år 1894. Professorn i konstvetenskap Allan Ellenius skriver: ”Den färgstarka havsvision som blev resultatet av Liljefors minnen av upplevelserna ute vid havet förbryllade samtida betraktare. För konstnärerna bör den ha tett sig mindre överraskande. I Köpenhamn hade vid början av 1890–talet visats en betydande samling verk av Gauguin och van Gogh; bland dem som reagerade positivt och även i ord uttalade sin entusiasm var prins Eugen, och hans svar blev ’Det gamla slottet’ (1893) där han renodlade färgen och dessutom tillade en symbolisk innebörd. Den djärva färgskalan fanns hos Liljefors förebådad i en tidigare bild, ’Sommarnatt i skärgården’ (1894), uppenbarligen tillkommen på Östra Lagnö och utförd i den nya impressionistiska tekniken. Målaren beskriver den själv som ’gult och rödt vatten och himmel och krusningar och svarta holmar’ ” (”Bruno Liljefors. Naturen som livsrum”, 1996). Möjligtvis utgör föreliggande oljemålning ett led i en kedja som ledde fram till den monumentala ”Morgonstämning vid havet” (olja på duk, 119 x 209 cm, 1896, Thielska Galleriet, Stockholm) där Liljefors går vidare och prövar en delvis pointilistisk teknik, som effektivt förstärker färgernas lyskraft.
Ellenius beskriver, avslutningsvis, ”Solnedgång vid havsbandet” enligt följande i sin bok från 1996:
”Med sin vibrerande och närmast akvarellartade penselteknik är bilden en studie i koloristisk lyskraft som redan innesluter himmelskupan i ’Morgon- stämning vid havet’ från 1896. Fågelkullen är reducerad till en bisak i det vida vattenpanoramat. Målningen påminner om den intensiva sommaren i skärgården 1894, då Liljefors naturupplevelse på ett avgörande sätt berikades och hans intresse öppnades för färgen och dess möjligheter”.
Carl Larsson, ”Kurragömma”
Utropspris: 4 000 000 – 6 000 000 kr
”Kurragömma” ger verkligen prov på Carl Larssons mästerliga konstnärskap när det är som bäst. Konstnärens barnbarn Ulwa Neergaard har berättat följande om den djärvt beskurna kompositionen med det diagonalt betonade perspektivet: ”År 1897 hade Carl Larsson avslutat freskerna i Nationalmusei nedre trapphall samt plafondmålningen och lunetterna i Operans guldfoajé. Dessutom hade han färdigställt 24 akvareller från det larssonska hemmet i Sundborn. Dessa akvareller, den s.k. ’Ett hemserien’, ställde stora krav på konstnären rent tekniskt, då de gjordes med avsikt att lämpa sig för återgivning i tryck. När så ’Kurragömma’ tillkom år 1898 var Carl Larsson ej bunden av en beställares önskemål eller andra krav utan han kunde låta leklynnet och fantasin spela fritt utan hänsyn vare sig till motivet eller perspektivet”.
Vad var det då som satte leklynnet och fantasin i rörelse tro? Jo, givetvis den lekfulla dottern Lisbeth som höll sin far sällskap i verkstaden (vilken nyttjades som ateljé) på Lilla Hyttnäs i Sundborn.
Carl Larsson beskrev verkets tillkomst i ”Larssons”, publicerad år 1902: ”Det är Lisbeth. Var det verkligen kurragömma hon lekte? Det är bra glest mellan bordsbenen för att kunna tjäna till gömställe. Emellertid var det den slingervägen hon tog när jag röt ’rör dej inte!’ och målade af henne”.
Ulwa Neergaard, återigen berättar, avslutningsvis, följande om kompositionen:
”I all hast fäste han sin dotter med pennan på ett papper och gjorde kritmärken i golvet och på bordet där Lisbeth hade sina händer och fötter, för att hon skulle kunna hitta rätt ställning vid kommande ’sittningar’. Därefter kunde Lisbeth leka vidare, medan Carl Larsson med iver ägnade sig åt att skissa upp interiören omkring Lisbeth och hennes gömställe. Av slutresultatet framgår tydligt, att Carl Larsson haft roligt under arbetet med ’Kurragömma’, där både perspektiv och bilduppbyggnad har lösts på ett lekfullt men ändock stramt sätt”.
Denna märkvärdiga akvarell kommer närmast från J.E. Safras samling och har tidigare ställts ut på bl.a. Venedigbiennalen år 1899 samt invigningen av Liljevalchs Konsthall i Stockholm år 1916.
Som en avslutande intressant parentes kan nämnas att målningen som syns på staffliet i bakgrunden är ”I hagtornshäcken” vilken avbildar konstnärens dotter Suzanne där hon står intill det vita staket som fanns utefter Lilla Hyttnäs strand för att hindra småbarnen från att trilla ner i Sundbornsån. Akvarellen från 1897 ingick, även den, som illustration i ”Larssons”, år 1902. År 1897 såldes ”I hagtornshäcken” till Josef Sachs samling för att därefter övergå i privat ägo i U.S.A.
Christen Købke, ”Marina Grande, Capri, kustvy med segelbåt i förgrunden” (detalj)
Utropspris: 800 000 – 1 000 000 kr
Efter avslutade studier vid Det Kongelige Danske Kunstakademi fulländade många danska guldåldersmålare sin utbildning genom längre studieresor utomlands. Många följde i akademiprofessorn C.W. Eckersbergs fotspår och styrde stegen mot Rom eller kustlinjerna omkring Neapel. Resorna varade ofta ett flertal år där långa sträckor tillryggalades. Hav korsades med båt och land med hästdragna ekipage. Ofta företogs även regelrätta vandringar till fots. Det var först senare under århundradet som järnvägar och ångmaskiner möjliggjorde snabba och smidiga resor över den europeiska kontinenten.
1838 erhöll Christen Købke ett resestipendium från Det Kongelige Dans- ke Kunstakademi och reste, tillsammans med dekorationsmålaren Georg Hilker (1807–1875), via Dresden och München till Italien. Mot slutet av året nådde de Rom där Købke sammanstrålade med sin svåger, skulptören Frederik Christopher Krohn (1806–1883), samt många andra danska konstnärer.
Följande sommar reste Købke, tillsammans med Constantin Hansen (1804–1880), vidare till Neapel, Sorrento och Pompeji. I september 1839 anlände Købke Capri där han ofta sökte sina soldränkta motiv utomhus. Under dryga tre månader utförde han ett flertal målningar och teckningar på ön. Föreliggande katalognummer är ett av dessa arbeten och kom- positionen har påtagliga kopplingar till ”Parti af Marina Grande, Capri” (olja på papper, 29,9 x 39 cm, 1839, Den Hirschsprungske Samling, Köpenhamn, accessionsnummer 262, förvärvad av Hirschsprung år 1875).
1840 återvände Købke hem med en samling skisser och målningar i bagaget. Dessvärre möttes de flesta av hans senare arbeten av ett generellt sett svalt intresse och hans ansökan om antagning till akademin avslogs också år 1846, två år innan hans för tidiga död i lunginflammation år 1848.
Købke, som fann de flesta av sina motiv i den omedelbara omgivningen, är numer internationellt erkänd för sina välkomponerade och harmoniska målningar präglade av koloristiska egenskaper samt en avdramatiserad vardagskänsla. Dock kom han under samt efter sin livstid att bli mer eller mindre bortglömd, i mångt och mycket på grund av sin tidiga död samt begränsade produktion. Trots uppenbar talang samt beröm och upp- skattning från samtida konstnärskollegor överhopades Købke aldrig av uppdrag eller beställningar.
I dag är dock Købke vida ansedd som en av Danmarks mest begåvade guldåldersmålare och är följaktligen en av sin generations internationellt mest kända danska målarna. Flertalet av hans verk framstår som absoluta höjdpunkter från perioden. Hans verk inryms numer inte bara i danska museers samlingar utan också i internationellt hyllade dito som J. Paul Getty–museet i Los Angeles och Scottish National Gallery i Edinburgh.
Ernst Josephson, ”Den fjortonde juli”
Utropspris: 2 500 000 – 3 500 000 kr
Denna imponerande skildring av firandet den fjortonde juli utfördes i Ernst Josephsons nya ateljé vid Rue Monsieur le Prince, Montparnasse i Paris. Josephson hade hyrt den nya ateljén år 1882, efter återkomsten från en längre vistelse i Spanien vilken tog sin början år 1881.
Kännaren av Ernst Josephsons konst, Erik Blomberg, skriver följande om ”Den fjortonde juli” i sin bok från 1956: ”Tillbaka i Paris fortsätter han folklivsskildringen i en ny miljö men med tydlig kontinuitet till de spanska ämnena. I ’Den 14 juli’ har han sammanfört några italienska modeller, utstyrda som gatumusikanter på väg att fira den franska nationalfesten. Han har radat upp dem mot fönstret i sin ateljé vid Rue Monsieur le Prince i Montparnasse med den tydliga avsikten att illudera utemåleri. Fönsterinfattningen har han dolt med grönska. Till vänster skymtar en blågrå himmel över de parisiska hustaken, med deras typiska skorstenssilhuett. På andra sidan ser man de övre våningarna och taket på en huslänga, där uthängda trikolorer anger dagens datum. Genom att avbilda sina modeller marscherande förbi har Josephson velat ge in- trycket av att också gatuvyn är något tillfälligt, försvinnande. I själva verket var det den utsikt han såg varje dag i sin ateljé tre trappor upp mot gården. Det är det lägre gårdshusets tak man ser skymta mellan de båda barnen till höger på tavlan. En av de plåtpipor som kröner skorstensmuren finns ännu kvar i sin ursprungliga form på en annan skorsten. Huset med balkongen befinner sig däremot på andra sidan en gata (Rue Racine), skild från gårds- huset. [...] Bortsett från en liten tillbyggnad på taket är detta hus med sina vindskupor, sitt balkongräcke och sina fönsterluckor exakt detsamma som på målningen. Det visar med vilken skrupulös realism Josephson vid denna tid arbetade direkt efter naturen”.
Till Josephons stora glädje antogs målningen till den prestigefulla ”Paris– Salon, Exposition des Beaux–Arts” på Palais des Champs–Élysées i Paris år 1883. Målningen kom senare även att ställas ut på ”Exposition universelle de 1889” i Paris.
I sin tidningsartikel om 1883 års Salong i Paris (vilken intressant nog infördes i GHT den fjortonde juli [!] 1883...) skrev Karl Warburg: ”Ernst Josephson framträder på denna utställning med mycken styrka och visar sig tillhöra Pariserskolans mest utpreglade ’venster’, med den liflighet och rörlighet i målningssättet, som utgör ’impressionismens’ styrka. I synner- het har ett större stycke från hans pänsel; ’italienska musikanter, som återvända från fästen 14 juli’ väckt förtjänt uppmärksamhet för sanning, lif samt kraft i modelleringen”.
