A Rococo silver coffee pot, by Henrik Christoffer Klint, possibly in collaboration with Christian Precht,Stockholm 1770.

En unik kaffekanna i goût turc

Auktionens kaffekanna är unik på flera vis. Utförd 1770, avviker dess utformning radikalt från den gängse päronformade rokokokannan. Därtill är den ett sällsynt och tidigt exempel på ett konsthantverksföremål med ottomanskt influerad dekor i Sverige, s.k. goût turc, i form av en på locket turbanklädd man sittandes rökande en långpipa.

Sverige och Turkiet

Inom det svenska måleriet förekommer bland annat porträtt i turkisk eller orientalisk dräkt redan från 1700-talets mitt, exempelvis de av handelsmannen Asmund Palm och hans familj från 1768-1771. Häri följer Sverige den internationella trenden för exotism och det turkiska som florerade från 1720-talet och framåt inom konsten. Från 1740-talet slår detta mode även igenom inom konsthantverket på kontinenten. Silver och gulddosor dekoreras men främst inom porslinet. Figuriner från Meissen modellerades i turkisk skepnad och vaser från Sevrés målades med ”turkiska scener”, allt filtrerat genom europeiska ögon. I Sverige däremot är exemplen på detta få. Men, mot slutet av 1770-talet, när trenden slår igenom inom arkitektur, inredning och möbler sker så också i Sverige. De ”turkiska” koppartälten vid Kina slott och Haga, Kiosker i olika parker och inredningar med Divaner talar sitt tydliga språk. Det är mot denna bakgrund man skall se auktionens kanna.
Sverige och Turkiet har en lång historia. Från Carl XII:s tid i Bender 1709-14 fanns obetalda lån som resulterade i besök av turkiska sändebud 1727 och 1733. Bägge dessa delegationer avmålades av Georg Engelhard Schröder och finns bevarade i flera versioner. Den direkta förebilden till kannans lock hittar vi i Schröders porträtt från 1727 av Mustafa Aga (sedermera Mustafa Efendi) sittandes rökande på en matta i samma pose som lockets figur.

Fler än en upphovsman

Det första som slår en betraktare och en fråga som inställer sig, är hur kunde en relativt anonym och obetydlig silversmed som Henrik Christoffer Klint d.ä. skapa och tillverka en så avancerad och djärv kaffekanna, såväl till formgivning som utförande. Svaret måste bli -det kunde han inte, i alla fall inte själv. Frågan är vem kan då ha hjälpt honom? Som vi skall se leder spåren åt ett håll, till Christian Precht, rokokosilvrets främste mästare!
Christian Precht hade gått i lära hos Gustaf Stafhell d.ä. och utskrevs som ”ärlig gesäll” den 18 januari 1727, 21 år gammal. Därefter reste Precht till London där han utbildades till ciselör och juvelerare hos den augsburgske mästaren Augustin Heckel. Från 1729 vistades han i Paris där han kom i kontakt med silversmederna Germain och Meissonier. Hemresan gick via Nürnberg och Augsburg till Stockholm 1731. Han var då 25 år gammal. 1737 fick han särskilt privilegium som konstnär och fabrikör och räknades efter 1739 till kategorin fabrikörer och manufakturister lydande under hallrätten för att förfärdiga ”allehanda metallarbete”. Därmed ställde han sig utanför den gällande skråordningen och hade alltså inte rätt till egen stämpel. För hans beställningar till hovet kunde han lämna silvret ostämplat, för försäljningar till privatpersoner lånade han någon annans stämpel.
Precht räknade sig i första hand som konstnär och kan med rätta göra anspråk på att vara vår första ”konsthantverkare” i det att han till skillnad från dessinatören Jean Eric Rehn också kunde hantverket. I de flesta sammanhang omtalas han som guld- och silverarbetare. Enligt Gustaf Munthe, som skrivit om Christian Precht, ligger det nära till hands att anta att Gustaf Stafhell d.ä., hans läromästare och med vilken han samarbetade runt hovets nya silverservis, också har stämplat några av Prechts alster så som Fredrik I:s begravningsbägare 1751.
Christian Precht hade kommit som färdigutbildad guldsmed tillbaka till Sverige från Paris 1731 och kan sägas ha introducerat rokokon i det svenska silversmidet. Eftersom han aldrig sökte att bli mästare i Stockholms guldsmedsämbete och därmed få rätt till egen stämpel får hans alster sökas under andra mästares stämplar. Hans hand anses ligga bakom de absolut främsta verken från den svenska rokokon till exempel Michael Åströms vackra kaffekanna från 1764 (Bukowskis våren 2000), Kilian Kelsons tekanna från 1755 i Nationalmuseum, möjligen också Kelsons terrin från 1756, (Bukowskis våren 1988). Som det mest framstående av hans silververk måste man emellertid anse den så kallade Grillska dopskålen, stämplad av Johan Collin i Sthlm 1745, såld på Bukowskis Internationella Höstauktion 2006 för rekordpriset 4.900,000 kronor.
Vid sidan av de ovan nämna alstren av Åström och Collin, så är deras kända produktion medelmåttig och Prechts hand sticker tydligt ut. På samma sätt kan Henrik Christoffer Klint d.ä. sägas varit en medelmåttig smed, varför det är osannolikt att han självständigt kan vara upphovsman till auktionens kanna som på samma vis sticker ut. Det krävdes en teknisk skicklighet att gjuta lockets figur, vilken är att betrakta som en friskulptur, som Precht var i det närmaste ensam om. Värt att notera är att det finns en koppling, trots generationsskillnaden, mellan Klint och Precht, då bägge hade varit gesäller hos Gustaf Stafhell d.ä. och inte bodde så långt ifrån varandra.

Inte bara teknisk skicklighet krävdes utan också en högt driven konstnärlighet, av den art som Precht besatt, för att kunna formge en så avvikande och högkvalitativ kanna såsom auktionens. I Nationalmuseums samlingar finns en teckning av Prechts hand avbildande en socker- eller senapsskål där drag från kannan känns igen. Dessa likheter blir än tydligare vid en jämförelse med en sockerskål stämplad samma år, 1770, av Klint. Sockerskålen såldes på Bukowskis våren 1987 (nr 1243) och har inte tidigare betraktats ihop med auktionens kaffekanna. Betraktar man dessa tillsammans råder det inget tvivel om att dessa hört ihop.
Sist och slutligen blir frågan hur mycket Christian Precht kan anses ha bidragit med. 1770 var han en gammal man, även om verkstaden ännu var fullt utrustad. Själva formgivningen, designen, kan tillskrivas Precht i sin helhet. Och vad gäller den faktiska smidestillverkningen ligger det närmre till hands att Precht nog mer varit en dirigerande hand och bistått Klint vid utförandet med de mer tekniskt krävande momenten såsom gjutningen av lockets figur.

En trolig beställare träder fram

Under 1900-talet har kannan tillhört två välkända och viktiga samlingar, Jean Jahnssons respektive Peter Schollin-Borgs, men vem var den ursprunglige beställaren? Nära till hand ligger någon av de familjer som hade förbindelser med osmanska riket, främst då familjen Celsing samt handelsmän såsom Palm, Hebbe och Schön. Kaffekannan är inte bara unik till formen, den är också den tyngsta kända, enligt en senare gravyr 93 5/8 lod, vanligtvis ligger rokokotidens kannor kring 50–70 lod. Genomgångna bouppteckningar hos dessa familjer upptar ingen kanna i närheten av den vikten. Däremot finns en annan trolig kandidat, drottning Lovisa Ulrika! Drottningens bouppteckning från 1782 upptar en kaffekanna noterad med en vikt på hela 94 lod, analogt med auktionens kanna.
Med tanke på den avancerade utformningen känns det helt logiskt att Lovisa Ulrika skulle vara den ursprungliga beställaren. Lovisa Ulrika var rokokoperiodens ledande kulturperson i Sverige och höll sig noga uppdaterad med rådande modet nere på kontinenten och vinnlade sig om att vara up to date. Därtill hade Precht varit leverantör av silver till hovet. Mot bakgrunden av att drottningen ägt en så unikt tung kaffekanna, lika med auktionens, och parat med den avancerade utformningen, så är det svårt att se vem som bättre skulle kunna ses som beställare än Lovisa Ulrika. Vidare forskning kan förhoppningsvis kasta mer ljus över frågan, i nuläget får vi nöja oss med att auktionens unika kanna troligen beställdes av drottning Lovisa Ulrika.