På nyårsdagen 1917 lämnade Nils Dardel ett krigshärjat Europa för att genomföra en resa med destination USA. Med på färden var den gode vännen Rolf de Maré, själv sedan tidigare en rutinerad jorden-runt-resenär. Den 13 januari angjordes New York där man samma kväll besökte Metropolitan för att höra Caruso i Simson och Delila, varvid Dardel somnade under föreställningen. Via bl. a. Florida och Kuba (där vännerna för första gången såg Anna Pavlova dansa) anlände de i slutet av februari New Orleans, lagom till den stora karnevalen.

De dramatiska världshändelserna spelade nu in i resplanerna. Samma månad bröt USA de diplomatiska förbindelserna med Tyskland och en hemresa över Atlanten omöjliggjordes. Att resa hem över Asien sågs emellertid som ett såväl lockande som realiserbart alternativ. En månad senare togs farväl av San Francisco innan en lång resa över Stilla havet vidtog. Efter ett mellanspel i Honolulu var man i april framme i Yokohama.

Japanvistelsen blev inledningen till en kort saga, både poetisk och dramatisk, av genomgripande betydelse för Nils Dardels liv och konst. De Maré och Dardel tog in på Tokyos bästa hotell, Imperial, och avlade genast visit på den svenska legationen, vilken sköttes av minister Gustaf Wallenberg (yngre bror till bankdirektörerna K.A. och Marcus). Familjen Wallenbergs hem, en större trävilla i en modifierad svensk stil inredd med möbler från det gamla Wallenbergska patricierhemmet vid Kungsträdgårdsgatan, var ytterst gästfritt samt en samlingsplats för den svenska kolonin.
Resenärerna välkomnades hjärtligt och bjöds omedelbart till den kejserliga körsbärsfesten, Japans stora nationella festdag. Det var här Dardel mötte Wallenbergs 21-åriga dotter Nita. Dardels levnadstecknare Karl Asplund (vilken själv träffade Nita Wallenberg vid ett flertal tillfällen) beskriver Nita som ”en ung, strålande, blond och frisk skönhet, enligt egen utsago något bortskämd och flirtig och naturligtvis firad inom de diplomatiska kretsarna” (Nils Dardel. I. Ungdomstiden 1888-1921, 1957).

Den 14 maj reste de Maré hem utan Dardel som hade bestämt sig för att stanna kvar. Dardel tog starka intryck av japansk konst och natur, studerade japanskt måleri och tog själv lektioner i att måla akvarell på siden. Orientens bildspråk och komposition kom hädanefter att bli element som omsattes i hans senare verk. Dardels måleri hade legat i träda under hela våren 1917 och det mesta talar för att kontakten med Japan väckte ”aptiten” som Erik Näslund formulerar det (Dardel, 1988).

Det fanns emellertid annat som höll kvar Dardel på de japanska öarna, vilket även det berörs i Näslunds bok: ”Han tycks också mycket snart ha blivit intagen av Nitas nordiskt friska blonda typ. […] Damerna Wallenberg tycks också omedelbart ha blivit charmerade av den unge belevade och adlige svensken”. Den bortskämda samt flirtiga Nita fattade omgående tycke för Dardel och förvånades då han, till skillnad från övriga tillfälliga samt något oseriösa kavaljerer, mycket allvarligt och vänligt tog hand om henne, förmanade henne och visade hur hon skulle bära sig åt: ”Här uppträdde inte den chockerande och bisarre dandyn, utan den väluppfostrade adelsgossen” (Dardel, 1988).

En vacker dag, denna lyckliga sommar, var Nils och Nita hemligt förlovade. Nitas mor, fru Wallenberg, var enligt uppgift stormförtjust i den uppvaktande kavaljeren och de hemligt förlovade tog vackra förlovningsfotografier hos Tokyos förnämste fotograf, Egaki. Dardels vän Karl Asplund beskriver det: ”Allt var sött, svärmiskt och oskyldigt, helt svarande mot en sida i Dardels väsen”.