Elis Eriksson

För tio år sedan fick dåvarande chefen för Moderna museet Lars Nittve en idé: Att lansera en utställning som tar ett rejält grepp om svensk samtidskonst och ge publiken en inblick och ett initierat urval av flödet, rösterna, uttrycken och temperaturen bland svenska konstnärer. Därpå inleddes arbetet med urvalet. Det måste ju bli ett hanterligt antal. En konstnär som var självskriven från början var Elis Eriksson, då 99 år gammal. Han blev också affischnamnet som fick representera de övriga konstnärerna, den yngsta knappt 24. Det är få konstnärer som lyckas vara angelägna och på topp efter nästan ett sekellångt liv. I år skulle han ha fyll 110 år.

”Indijaner å en kåvboj” hette hans genombrottsutställning som ägde rum på 1964 på Galleri Eva Burén 1964. Då var han nästan sextio år. Här fick publiken möta de anarkistiska punkfigurerna ”Pavan”, ”Krokodilet” och ”Ormet.

Språket, det obildade, låga och ofiltrerat ilskna upphöjs i Elis Erikssons värld till en hjärtskärande psalm om människans lidanden och smärtor. Men likt de medeltida skalderna och konstnärerna behandlar han inte sina figurer särskilt ömt. Deras kroppar är stickor och streck, utkastade i ett lags mentala snölandskap. Värmen verkar de hålla genom att muttra sina böner och förbannelser.

Precis som all konst av Elis Eriksson (själv kallade han trotsigt sina verk för ”produkter”), är Pis och Skitt från 1986 i sin sorgliga scen full av humor. Försök bara att hålla tillbaka skrattet vid åsynen av de skröpliga kamraterna, den ena i rullstol och den andra som skjuter på, inbegripna i ett samtal om gud. Han ”kan dra åt helvete”.

Det var några veckor innan utställningen på Moderna museet skulle öppna, det hade just varit jul. Då kom dödsbudet och Elis Eriksson hann inte vara med på vernissagen. Men hans kluriga ansikte tittade ner från alla Kulturtavlor den vintern.

Paulina Sokolow