A Gustavian commode circa 1780 by Georg Haupt, not signed.
Length 114, width 57, height 87 cm.
Skivan lagad.
Alkuperä - Provenienssi
Byrån har sannolikt tillhört Sophie Hagman (1758-1826) som var "figurantska" det vill säga dansös vid operan i Bollhuset mellan åren 1775-78. Här lärde hon känna Gustav III:s bror hertig Fredrik Adolf. Från augusti 1779 bodde hon med hertigen på Lilla Kina, i närheten av Kina slott. Den 2 januari 1780 presenterades hon vid hovet som Fredrik Adolfs erkända mätress. Detta skedde på Gripsholm inför den unge kronprinsen, sedermera Gustav IV Adolf. Förbindelsen upplöstes 1793. Hagman fick ett par rum på Stockholms slott till bostad, och blev värdinna på Fredrik Adolfs privata residens Tullgarn. Hon fick också lantegendomar; Hagman ägde Säby i Frustuna socken i Södermanland och "under frälsefrihet" egendomen Wappersta i Vagnhärad och Nedere eller Lilla Frösunda i Solna. Vid hennes bortgång var boets tillgångar förhållandevis små, dock hade hon ej lidit någon nöd då hon både från kungens privatkassa och svenska statsverket erhållit pension. Nämnas bör att boet innehöll en större mängd silver och juveler. Hennes arvingar var syskonbarnen tullförvaltaren Pehr (Peter) Bjurström och mamsellerna Sophie och Augusta Bjurström.
Under 1800-talets mitt övergick byrån i Frans Teodor Lettströms (1814-98) ägo. Han var son till kryddkramhandlaren Gustaf Anders Lettström (1772-1816) och blev borgare som köpman i Stockholm 1840. Fram till 1873 hade han specerie- och theaffär med försäljningsbodar på Drottning- och Fredsgatorna. År 1869 startade han Stockholms Stadsmissions barnhem och var dess föreståndare fram till 1871.
Byrån gick i arv till sonen Alexis Gustaf Teodor Lettström (1843-1920), direktör i Stockholms Enskilda bank. Gift år 1874 med Julia Maria Matilda Lavén (f. 1849). I byrån finns en påskrift av Julia Maria Matilda Lavén som refererar till hennes svärfar Frans Teodor Lettströms utsago om byråns proveniens. Efter Julia Maria Matilda Lavéns död 1940 ärvdes byrån av sonen advokat Harald Wilhelm Lettström (1877-1967).
År 1977 och 2001 såldes byrån på Stockholms auktionsverk.
Kirjallisuus
Sylvén, Torsten, Mästarnas möbler, Värnamo 1996, auktionens byrå avbildad sid. 163.
Ljungström, Lars, Georg Haupt, Gustav III:s hovschatullmakare, Kungl. Husgerådskammaren, kat.nr 36, Stockholm 2006, jämför snarlik byrå nr 65, sid. 145. Se möbler med skivor av portor: hörnskåp nr 39, bokskåp nr 38, skåp sid. 56.
Lagerquist, Marshall, Georg Haupt -Ebeniste du Roi, Nordiska Museets handlingar 92, Uddevalla 1979, möbler med skivor av portor: sekretär nr 28 daterad 1779, byrå nr 42 daterad 1777.
Svenskt biografiskt lexikon , del 85, Stockholm 1969, sid. 746-747.
Leijonhufvud, K. Ny släktbok, Stockholm 1906, 268 ff.
Muut tiedot
Auktionens byrå har stora likheter med byrå nr 65 av Georg Haupt (se Lars Ljungström, "Georg Haupt, Gustav III:s hovschatullmakare", sid 145). Lars Ljungström kommenterar byrå nr 65 med orden "Märkligt nog är flera av Haupts mest praktfulla intarsiaarbeten osignerade. Det gäller bland annat denna byrå och dess närmaste släkting [auktionens byrå], båda i privat ägo". Båda byråarnas inläggningar med lagerkransar runt ringhandtagen, samt omgivande lagerkvistar knutna med bandrosett, finns på en byrå av Georg Haupt på Drottningholms slott.
Skivor av svartgulspräcklig marmor s.k. portor förekommer på flera av Georg Haupts mest exklusiva möbler. I Georg Haupts bouppteckning från 1785 upptas flera marmorskivor i olika färger från Frankrike och Italien. Importerade dyrbara marmorskivor valdes ofta till de mest påkostade möblerna av Haupt. Skivor av portor finns bl.a. på paret hörnskåp och bokskåp av Haupt från omkring 1780 som tidigare stod i Gustav III:s Divansförmak på Kungliga Slottet i Stockholm, liksom på den s.k. Österbybruksekretären, på framlidne Carl Robert Lamms byrå, samt på ett par rikt dekorerade halvrunda skåp i privat ägo (en avbildad sid. 56, Ljungström). Dessa möbler dateras från 1770-talets slut och omkring år 1780, vilket är sannolikt tidsperioden för tillverkningen av auktionens byrå.
Ett av Haupts favoritmotiv på möbler var medaljonger med antikiserande mans- och kvinnohuvuden i profil. Motivet med en upphängd porträttmedaljong förekommer redan på Haupts mästerstycke och kan härledas till Jean-Charles Delafosses förlagor i Nouvelle Iconologie Historique från 1767. Porträttet på Haupts mästerstycke föreställer drottning Lovisa Ulrika. I regel föreställer dock figurhuvudena ingen bestämd person. Haupt beskriver själv motivtypen som ”inlagd Medaillon och antiquet hufvud” i en räkning till prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta 1777.