Ola Billgren

Runt 1962 lämnade Ola Billgren det lyriskt vackra och traditionella måleriet för det fotorealistiska. Radikalt bröt hans nya uttryckssätt med modernismens världsfrånvändhet och sökte sig istället till den samtida mediala bildvärlden med foto, reklam och film. Måleriet fick en ödslig, melankolisk karaktär och människorna blev ensamma bland tingen. Hans fotorealistiska måleri inspireras av bl a författarna Claude Simon och Alain Robbe-Grillet och deras "objektivering av verkligheten i berättelserna om samtidsmänniskan och hennes ensamhet".
Arne Ring Petersen skriver i "Måleri-Paintings"; "Många av Billgrens motiv från 60-talet verkar följa kamerans urvalsprinciper. Mest av allt påminner de om snapshots bortsoreterade ur familjealbumet. Eller som stillbilder ur en dokumentärfilm, där kameran inte fokuserar på ett utvalt motiv, utan befinner sig mitt i en panorering, på väg någonstans. De bär prägel av att vara slumpmässiga utsnitt som gör betraktaren plågsamt medveten om att de bara är brottsstycken av ett mycket större sammanhang i tid och rum vars viktigaste nycklar befinner sig utanför bildytan".
Billgrens målningar innehåller ledtrådar som väntar på betraktarens tolkning, deras egenart gör betraktaren medveten om sin plötsliga upplevelse av sitt eget seende. Människan i sin dagliga omgivning blir det centrala ämnet för Billgren på 70-talet. Årtiondets allmänna intresse för socialrealistiska vardagsskildringar tolkar Ola Billgren med den psykologiska karakteristiken. Han skildrar samspelet mellan människa och miljö på ett sådant sätt att rummet levandegör personens sinnesstämning. Hans modeller avbildas ofta frontalt, de stirrar oss i ögonen, men tycks samtidigt vara inkapslade i en egen glasbubbla av kontaktlöshet. Interiörerna är både "själsliga" och "tingsliga" på samma gång. Ola Billgren ger sina konstverk ett sken av nyktert fotografiskt registrerande som han blir ensam om under denna omvälvande period av 1900-talet.