Olle Kåks

Målningen utställd på Moderna Museet i Stockholm, vid separatutställning år 1985 och på sidan 87 avbildad i katalogen med helsida i färg. Utställningskommissarier var Olle Granath och Björn Springfeldt. Springfeldt var även katalogredaktör.

I katalogen på sidan 17 skriver Lars Nittve om målningen i en separat uppsats:

"Jag vaknar med tuppen, men också med Tuppen´: strax till höger om Den rosenfingrade Eos tar han kommandot. Kanske inte så lik den Australorphington som faktiskt väckte mig, men väl så högmodig och avgjort vackrare tecknad. Eller snarare målad; en samling röda, rosa, grå, bruna och gula måleriska ytor är utspridda över ett större, läckert turkos-grönt hjärta.Tuppen´är lustmåleri, där den njutningstörstande målarhanden fått sitt lystmäte - och där de rökigt torra eller pastost feta ytorna, som i ett collage, ger betraktaren bilden av en tupp. Men vissa av dessa måleriska fält har fler roller än så, för ibland känner man igen former och färgvirvlar som förekommit i tidigare Kåksmålningar ända sedan 60-talet, i t ex Kurbits´ ochTill Kerstin´(båda 1968), men då i andra sammanhang, med helt andra funktioner. Denna för Kåks så karaktäristiska auto-eklekticism komplicerar självfallet bilden av måleriet som språk. Men inte nog med det, I Tuppens´nedre del vankas fler komplikationer: där har han målat ett penseldrag som i sin tur tycks avbilda ett av LichtensteinsBrushstrokes´, vilka ju redan i sig är bilder av penseldrag....Vad är det egentligen för sorts målning? Ett emblem för en konstsyn som bejakar den sinnliga prakten, en lättsam sommarmålning - som samtidigt inte drar sig för att locka in mig i språkteorins labyrinter? Jag har redan tidigare haft en känsla av det, i alla fall under de senaste åren, har varit möjligt att se vilka av Olle Kåks målningar som är `sommararbeten´och vilka som har kommit till på vintern. Under de mörka månaderna, då han ägnar en inte ringa del av sin tid och energi åt att undervisa i måleri vid Konsthögskolan, arbetar han mycket med de grafiska bladen. De är precis som tycks det mig vinterns målningar, ofta formellt genomanalyserade och stundtals bedövande visuellt effektiva. Sommarens måleri känns mer intuitivt, våghalsigt och kanske mer hängivet, utan att reflexionen därför har gått förlorad. Det är möjligt att jag lurar mig själv och er, men när jag en strålande sommarmorgon strövar bland målningarna i den vackra Skrea-ateljén framstår skillnaden som så självklar! Inte bara så att Olle Kåks här kan finna den ostördhet och ro som är förutsättningen för långa, intensiva arbetsperioder. Ljuset, luften, rymden - i och utanför ateljén - liksom hemkänslan i det landskap som varit hans replipunkt sedan trettonårsåldern, måste helt enkelt påverka hans arbete, Utsikten över strandängarna och Kattegatt, vägen ned över ån till badet......"