"Flickor, katt och docka"
Signed Lena Cronqvist and dated 1990. Canvas 150 x 100 cm.
Galleri Lars Bohman, Stockholm
Sivert Oldenvi Collection
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Lena Cronqvist", 1994, cat. no. 186.
Göteborgs konstmuseum, Göteborg, "Lena Cronqvist. Retrospektivt. Måleri skulptur teckningar", 22 October – 30 November 1994.
Ingela Lind, "Lena Cronqvist målningar", 1994, illustrated p. 166.
I början av 1980-talet kommer flickorna in som motiv i Lena Cronqvists bildvärld, men det är främst under åren 1990-1994 som de små flickorna dominerar motiven. Oftast är det inga snälla små flickor, som hon återger i både måleri och skulptur. De kan visserligen vid första anblicken likna idealbilder av barn. De visar sig dock snart vara nog så skräckinjagande, när de hanterar de olika föremålen som glider ut och in i Cronqvist måleri alltsedan början av 1970-talet.
Som ett eko från det förflutna spelas minnen, drömmar och förbjudna tankar upp på stora dukar. Betraktarens fantasi är det enda som sätter gränser för vad man egentligen kan tolka in i Cronqvists bildvärld, ett måleri som utmanar, upprör, kittlar och förför på samma gång som det skrämmer.
Cronqvist återvänder ständigt till barndomen och det inte helt okomplicerade förhållandet till föräldrar och syskon. Hennes målningar som föreställer små flickor befinner sig långt från Carl Larssons familjeidyll. De andas främlingskap, kluvna känslor och ibland en hänsynslöshet som vi inte brukar förknippa med barndomen. Dukarna är fyllda av småflickor: flickor som badar, flickor som leker med dockor, flickor som försöker dränka varandra. Allt detta utför de utan att röra en min. Med nyfiken blick utforskar de världen utan några vuxna närvarande. Barn kan vara grymma för att i nästa stund leka fridfullt med varandra.
Flickorna på bilden är mitt uppe i en lek. Genom den oskyldiga leken formas barnet in i vuxenvärlden, tränas för att hantera sociala situationer och relationer. Det är i psykets gränsområden som Cronqvist med så stor skicklighet rör sig. I gråzonen mellan det tabubelagda och det accepterade. Genom sin personliga konst ger hon oss allmängiltiga bilder där vi alla kan känna igen oss.
Lena Cronqvist is born and raised in Karlstad. Her interest for the arts came early in her life, and she spent the first year of her studies in England, near Bristol’s Art School. Upon her arrival back in Sweden, Cronqvist began a short-lived education at Konstfack, leaving to study painting at the Royal Academy of Fine Arts. When examining Lena Cronqvist's painting, it delves into "painting" in its more traditional sense. She is indeed a painter in the grand modern tradition, frequently turning to Edvard Munch and Francis Bacon’s art as inspirational sources. Yet she also had numerous art historical references and a deep love for the craft. Cronqvist excelled as a colourist, finding harmony in the most unusual colour combinations – few have managed to paint warmth and cold successfully at the same time. Her subject matter is often perceived as challenging and overly private by many. She often models herself for her art, posing in mundane situations imbued with a sharp psychological character. Her “Modonna-pictures” from the 1970s are a good example of this. She turns our gaze away from the conventional, notably in her portrayal and depiction of girls, which is fascinating. Cronqvist depicts these girls as ugly, simple, and altogether uncomfortable – a great contrast to how woman were normally portrayed in art. In more recent years, Lena Cronqvist has studied the effect of aging, using herself as a study. Moreover, Cronqvist is a very successful sculptor, and several of her works in bronze have been sold great sums in the auction world. She is also gifted in graphic productions, of which “Strindbergsmappen” is the most well-known. Among her most renowned works is "The Betrothal," a paraphrase of Jan van Eyck's symbol-laden painting "The Arnolfini Portrait." In Cronqvist's reinterpretation, artist and husband Göran Tunström are the main characters, with equally weighty symbolism but carrying entirely different meanings. Where van Eyck's painting features a loyal dog, Cronqvist replaces it with a cat—a symbol of independence.
Read more