Knut Lundström föddes i Östersund och var en pionjär inom det nonfigurativa svenska måleriet på 1920-talet. Dessvärre kom de banbrytande kompositionerna aldrig att få något större genomslag under konstnärens levnad. Det var istället Lundströms konstnärskollegor, i sällskap av en handfull visionära samlare, som besatt tillräckligt mycket mod samt insikt för att tillägna sig detta radikala måleri.

Den legendariske samlaren av modernistiskt måleri Dani Liebenfeld i Norrköping formulerade problemet enligt följande: "Att uttala sig om konst är inte det lättaste. Jag föredrager helst att enbart njuta av formen och färgen. [...] Ett önskemål har jag emellertid och det är att samlare av modern konst mer villigt ville acceptera den s.k. abstrakta konsten. [...] Vi anses ha rättighet att ha vackra mattor och tapeter med njutbara geometriska mönster, vilka ej tarva någon som helst förklaring. Men äger man en Léger, en Carlsund eller en Gösta Adrian-Nilsson, så godkännes den sällan av vänkretsen. Varför måste då alltid en tavla föreställa någonting, är det inte ofta lika vackert med ett stiliserat geometriskt mönster?". Lyckligtvis har konsthistorien under senare år bekräftat Liebenfelds retoriska fråga vilket, bland mycket annat, ställt Lundströms måleri i en helt ny dager.

Efter studier vid Carl Wilhelmsons målarskola 1912-15 reste Knut Lundström år 1919 till Paris där han levde fram till 1933. Han studerade ett år för André Lhote, började experimentera med nonfigurativa färgplan och plangeometriska kompositioner där han utgick ifrån musik och upplevelsen av densamma. Färgplanen skulle enligt Lundström konkretisera en ton och flera färgplan ett ackord. Dessa tankar utvecklades under andra halvan av 1920-talet till friare linjeformationer med expressiva färger, vilka ska ge uttryck för upplevelsen av musiksatser eller hela verk. Från 1921 och framåt gav Lundström sina verk titlar med referenser till olika musikstycken och tonskalor. Lundström formulerade ett manifest där han beskrev sin uppfattning om hur toner är färger och färger är toner. Målningarnas linjer, former och plan uttrycker tempo, temata och rytmer.

Under tiden i Paris umgicks Lundström med bl. a. Rolf de Maré, Eric Grate och Otto G. Carlsund. I synnerhet Carlsund kom att betyda mycket för Lundström och det var genom honom som Lundström kom i kontakt med konstnärer som Fernand Léger och Piet Mondrian.

Lundström var med och grundade gruppen Les Artistes Musicalistes vars mål var att med sin konst förklara relationen mellan färg och ton. Les Artistes Musicalistes ställde bland annat ut på Galerie de la Renaissance i Paris 1933.

Lundström ställde även ut på de viktiga utställningarna Höstsalongen och Indépendentsalongen samt på den omtalade Exposition de l’Art Abstrait 1924 i Paris men även på Galerie L’Etoile 1926 och på Stockholmsutställningen 1930. Hans sista utställning med abstrakta kompositioner ägde rum i London 1935. Efter detta år gick han helt över till figurativt måleri.