A Wilhelm Kåge 'Farsta' stoneware jar, Gustavsberg studio 1957.

Wilhelm Kåge (1889-1960)
Wilhelm Kåge, född Algot Wilhelm Nilsson), började sin karriär som tecknare och grafiker och blev under åren 1914-17 uppmärksammad för sina färgstarka affischer till utställningar och teatrar, bl a kan nämnas utställningsaffischen från Svenska Slöjdföreningens Hemutställning på Liljevalchs år 1917. Till denna utställning var Kåge en av många konstnärer som engagerats av industrin. Elsa Gullberg på SSF:s förmedlingsbyrå gjorde ledningen vid Gustavsbergfabriken uppmärksam på Wilhelm Kåges begåvning och han anställdes 1917 inför Hemutställningen. Kåges uppdrag var att sätta konstnärlig utformning på konstföremål i samarbete med Gustavsbergs porslinsfabrik. Främst gällde detta serviser och bruksgods tänkta för den vanliga arbetaren, den ”vackrare vardagsvaran”. Hans entusiasm för uppdraget ledde till att han värvades som konstnärlig ledare och han kom att utvecklas till en av Sveriges främste keramiker. År 1942 startade Kåge tillsammans med Stig Lindberg Gustavsbergs studio, ett estetiskt laboratorium för konstgods och hantverksmässig serieproduktion av keramik. Kåge stannande kvar som konstnärlig ledare till 1949, men kom att fortsätta vid Gustavsberg ända till sin död 1960.
Till Wilhelm Kåges mest exklusiva keramiska pjäser hör Farstagodset som presenterades på Stockholmsutställningen 1930. Farstagodset fick sitt namn efter den rödbruna lera som utvanns på Farstalandet på Värmdö där Gustavsbergsfabriken är belägen. Kåge inspirerades av den orientaliska keramiken, vilket märks i vissa av hans former och glasyrer. Farstagodset kom också något helt nytt. Godset försågs ofta med reliefdekorer, inpressade eller ristade. Formerna var kraftfulla och skulpturala, ofta stod vaserna och skålarna på flera oglaserade fötter. Glasyrerna gick i olika bruna, gröna, gula, blå och turkosa nyanser. Farstagodset låg Kåge varmt om hjärtat och han kom ständigt att experimentera med nya former och glasyrer ändå fram till sin död. I början tilltalade det dock mest finsmakarna, medan allmänheten istället beundrade det silverdekorerade Argentagodset som introducerades vid samma tidpunkt. Under 1940-talet fann Farstagodset sin form och blev sedan bara bättre. Det var det dyraste konstgods som såldes från Gustavsbergs studio, omhuldat av fabriksledningen och hyllat av pressen. Det köptes av samlare och skänktes till dignitärer och dess höga status lever kvar än idag.