Vera Frisén, Twilight Landscape, Överkalix
Signed Frisén. Canvas 26.4 x 35 cm.
Vera Friséns uppväxt i Umeå sammanföll med en kulturell blomstring under 1920-talet, en tid präglad av en intensiv konstnärlig och kulturell aktivitet. Utställningar med friluftsmålarna Helmer Osslund och Leander Engström inspirerade henne att 1928 påbörja sina studier vid Otte Skölds målarskola i Stockholm, där hennes talang utvecklades snabbt med fokus på kroki och porträttmåleri.
Otte Skölds uppmaning till sina elever att studera naturen som en grund för konstnärligt sökande påverkade Vera djupt. Den västerbottniska naturen blev hennes favoritmotiv, särskilt områden som Stöcksjö, Umeälven och Röbäcksslätten. Vera reste också till fjällandskapet i Norrbotten och fann inspiration på platser som Överkalix, Borgafjäll och Abisko. Hon fascinerades av den arktiska sommarnatten och de unika färger som framträder i landskapet i midnattsljus. Det nattliga måleriet blev hennes signum.
Våren 1929 uppmuntrade Otte Sköld henne att söka till Konstakademien, men hennes karriär tog en ny riktning när hon drabbades av tuberkulos. Under 1930-talet kämpade hon med sjukdomen och tvingades återkommande till sanatorier. Dessa erfarenheter formade både hennes liv och konst, och hennes tidigaste oljemålningar präglas av kraftiga penseldrag och en mörkare kolorit.
Vera utvecklade nära vänskapsband med den danska konstnären Ellen Byström och besökte Danmark flera gånger under 1930-talet. År 1939 reste de till Cagnes-sur-Mer på den franska Rivieran, men det annalkande andra världskriget tvingade dem att återvända hem i augusti. Trots att en stor del av deras arbete lämnades kvar, lyckades Vera få med sig några målningar och skissblock. När hon debuterade på utställningen på Färg och Form i Stockholm 1941 blev hon överöst med lovord från kritikerna. Aftonbladet rubricerade sin recension med "Ung norrländska gör sensationell debut" och Gustaf Näsström i Stockholms-Tidningen beskrev henne som en av de mest begåvade målarinnorna han mött, och jämförde hennes porträtt med verk av Helene Schjerfbeck.
Trots den positiva uppmärksamheten blev genombrottet en svår upplevelse för Vera Frisén. I intervjuer uttryckte hon sitt obehag inför att själv stå i centrum, och när fotograferna trängdes för att ta bilder av henne föreslog hon att de istället skulle fotografera hennes målningar. Aftonbladets recensent noterade att Vera var "lika skygg privat som hon är temperamentsfull när hon målar".
Trots det avbrutna genombrottet fortsatte Vera att måla och teckna. Under denna tid utvecklade hon nya färgtoner och tekniker. Hennes senare verk, inklusive motiv från Marocko och Genève, reflekterar fortsatt hennes djupa förbindelse med den immateriella upplevelsen av landskapet och i målningarna tycks hon återge luft, ljus och fukt.
1989, strax innan hennes död, gjorde hon comeback på Färg och Form i Stockbholm. Cirkeln var sluten. Kort strax därefter gick hon bort.
She was shy, Vera Frisén (1910-1990) and could have had a brilliant career, but she didn't want to. When she was persuaded to have a solo exhibition at Galleri Färg och Form in Stockholm in 1941, the success was a given and she was described as Sweden's Helene Schjerfbeck, but then she withdrew. Affected by TBC, external pressure and age, she was essentially forgotten at the time of her death and had lived without attention for her art for her last 50 years. The landscapes painting was dedicated to the summer months and the portraits during the winter in the studio. The landscapes and the portraits had a closely intertwined relationship. One could describe it as her portraying nature and creating human landscapes from her portraits. The essence of her painting was to try to capture the immaterial such as air, light and the human spirit. Vera Frisén's painting related to time and space in an almost conceptual way and in the landscape paintings as well as in the portraits we can see one and the same motif unfolding into a series of paintings where aging and transience are depicted with empathetic sharpness of expression. This fascinating strategy becomes particularly evident in the portraits. Portrait painting is a genre within painting, where the intention is to represent a specific person. But Frisén's portraits contain neither attributes nor symbols that tell us anything about the subject's own person, they are rather universal. A relaxed face, without emotional expression, which does not reveal the depicted person's social status, or historical context, and which does not highlight anything specific personal about the depicted person.
Read more