Kerstin Hedeby-Pawlo

Kerstin Hedeby-Pawlo är bland annat representerad på Moderna Museet, Nationalmuseum, Malmö Museum och Dansmuseet i Stockholm.

I kretsen av Kerstin Hedeby-Pawlos samlare ingår bl.a regissör Ingmar Bergman.

”En av de intressantaste debutanterna på länge" skrev Torsten Bergmark i DN när Kerstin Hedeby ställde ut sina målningar på Gummessons galleri i Stockholm, i november 1956.
Då befann hon sig redan mitt uppe i ett brinnande intensivt arbete som "teaterdekoratör" - så kallades scenografyrket på 1950-talet.

I samarbete med tidens största regissörer och skådespelare - hon var själv gift med den excentriske och lysande Toivo Pawlo - skapade hon under ett par decennier utsökta dekorer och kostymer. Hennes dräktskisser var självständiga konstverk, varav ett urval nu visas på Waldemarsudde tillsammans med målningar från senare tid.

Första stora jobbet var dräkter och dekor till Ingmar Bergmans uppsättning av "Misantropen" på Malmö stadsteater 1957. Den dynamiske regissören Alf Sjöberg vände sig till henne när han behövde "se på ett annat sätt". Harry Martinson mötte hon 1964 då hon gjorde scenografin till "Tre knivar från Wei”.
- Denne underbare man ansåg att en människa bör tänka på döden varje dag hela livet!

År 1977 lämnade hon teatern - en värld fylld av ständiga diskussioner, maktkamp på alla nivåer: Jag deltog aldrig i dispyterna men fick på något sätt ändå alltid min vilja igenom, skrattar Kerstin Hedeby. Hon skrattar ofta: Om man inte kan ta livet med humor, hur kan man då överleva.
Även äktenskapet med Toivo Pawlo präglades av teaterns nerv och intensitet. - Det var nya roller, repetitioner och premiärer. Oavbrutet! Men vi fick vår dotter Rebecca och hon är det bästa jag har!

Kerstin Hedeby är utbildad på Anders Beckmans reklamskola och på Konstakademien. "Det sjöng om hennes målningar", sa en av hennes lärare Sven "X:et" Erixson (enligt kollegan Stig "Slas" Claesson).
- Det är arbete, arbete och åter arbete som räknas, säger hon själv.
Hon har alltid tecknat och studerat och med jämna mellanrum tagit ledigt från teaterarbetet för att måla.

• Att måla är ett oerhört ensamt uppdrag. I konsten kan man tala med andra tungor - uttrycka det som kanske är omedvetet också för en själv. Numera bryr jag mig inte längre om vad andra tycker. Jag strävar efter att vara så tydlig som möjligt, men inser att det ändå kan bli något helt annat i betraktarens ögon.” Utdrag ur reportage i Dagens Nyheter, 12 februari 2001