Einar Ilmoni

Einar Ilmoni föddes år 1880 i en läkarfamilj med fem barn. Familjefaderns hårda uppfostringsmetoder satte tidigt sin prägel på den känslige och blyge Einar. Den unge mannen, som presterade dåligt i skolan men var konstnärligt begåvad, fick efter grundskolan äntligen tillstånd av sin far att ansöka till Finska Konstförbundets ritskola. På Ateneum uppmärksammades hans talang, och man hade stora förväntningar på hans karriär och framtid. Bland lärarna hade särskilt Helene Schjerfbeck mycket att ge Ilmoni.

Efter examen hade Ilmoni inte råd att stanna i Helsingfors eller åka på studieresa utomlands, vilket ledde till att han måste bosätta sig i sitt föräldrahem i Kangasala. I hemmets anspråkslösa ateljé, kom han att måla det mesta av sin produktion. Den skygga och tillbakadragna Ilmoni hade redan haft svårt att umgås med sina studiekamrater på Ateneum, och efter att ha flyttat till Kangasala började han leva ett alltmer isolerat och tillbakadraget liv. Han närmade sig sin konst med allvar och hängivenhet, men tog sällan emot beställningsarbeten och sålde sina verk mycket motvilligt. Under sin karriär målade han särskilt känsliga barnporträtt, religiösa ämnen och fördjupade landskapsstudier av hemmets närmaste omgivning.

På grund av psykiska problem tillbringade Ilmoni tre månader på ett mentalsjukhus år 1908. Efter hemkomsten därifrån hade konstnärens entusiasm för arbete och livsglädje återvänt, vilket var startskottet för en livlig och kreativ period i hans karriär. En serie storskaliga verk fick sin början, från vilka man kan förnimma en ny slags frid och harmoni. Frukterna av denna kreativa period inkluderar också två verk som kallas “Vid kyrkogårdsmuren”. När han målade motivet var Ilmoni så uppslukad av sitt arbete att han knappt fick sömn om nätterna. På morgnar och kvällar gick han mellan kyrkogården och sitt hem och lämnade sina färger, penslar och dukar i kyrkans sakristia för natten. För sin syster Aino, som var orolig för arbetstakten, förklarade Einar att hans arbeten var som egna barn, där inga uppoffringar var förgäves.

Även om Ilmoni ansågs vara en begåvad och lovande konstnär, hindrade hans tillbakadragna natur honom från att nå den position man hade förutspått under hans levnadstid. Ilmoni var inte mycket influerad av sin tids konsttrender, han skapade konst präglad av lågmäldhet och melankoli och valde motiv från hans egen inre värld. Ilmoni dog som enstöring 1946. Han begravdes på samma Kangasala-kyrkogård, som han hade avbildat utsikten av i sin ungdom.