Inge Schiöler

I intensiva, sjungande färgklanger skapar Inge Schiöler, i auktionens målning, en vällustig och suggestiv blomsterprakt bortom tid och rum. Inge Schiöler behövde färger, ljus och värme som stimulans, vilket auktionens verk väl förmedlar. I utställningskatalogen från Göteborgs konstmuseum 1972 beskrivs dessa utmärkande drag med orden:

”Kustbilderna kring 1950 hade haft en kolorit av återhållen intensitet. Efterhand ökas färgstyrkan i oljemålningarna. På 60-talet stegras effekten av de rena färgernas hjälp till en nivå som verkar nästan fluorescerande. Trots färgens osannolikt höga lyskraft får han oss genom sin koloristiska magi att tro på landskapen: böljorna vandrar mot stranden, vinden leker i gräset, ljuset tänder i all färg som finns gömd i klippblock och hällar. Med sin dansande fria penselrytm driver han fram rörelsen i landskapet”. (Utställningskatalog ”Inge Schiöler”, Göteborgs konstmuseum 6 maj-27 augusti 1972, sid 4)

I auktionens målning uppvisas en närbild av en blomsterprakt som varken är sökt eller konstruerad, utan som genom Inge Schiölers färgintensitet förmedlar känslan av en nästan öververklighet.

Konstnär

Inge Schiöler var bildkonstnär och är främst känd för sitt måleri. Han växte upp i Strömstad, utbildade sig på Slöjdskolan och blev endast 18 år gammal antagen som elev på Valand i Göteborg, där han studerade för Tor Bjurström.

Han företog sig studieresor till både Frankrike och Spanien. Motivmässigt innefattade hans måleri både porträtt och figurkompositioner, kvinnliga akter, stilleben och landskapsmotiv. Arbetsmetoden var snabb och med ett enormt patos.

Han är en av de främsta företrädarna för Göteborgskoloristerna, en icke inordnad sammanslutning av konstnärer där det gemensamma var det intensiva, sinnliga och ofta lidelsefulla färgspråket.
Fyra av de mest främträdande var Inge Schiöler tillsammans med Åke Göransson, Ivan Ivarson och Ragnar Sandberg. I hans krets återfinns också Erling Ärlingsson och Sven ”X-et” Erixson.

Idag inspirerar han konstnärer som Lena Cronqvist och betraktas som en förebild med sin kärlek oförbehållsamt riktad till naturen, långt från bebyggelsen, där vattnet lyser mellan träden, där sjöns yta krusar och där insekter svärmar.