Maria Wiik, Thistle.
Sign. Pastel 42,5x37,5 cm.
Wear due to age and use. Slightly buckled paper.
Karl Sucksdorff - Eva Anthoni - thence by descent to the present owner.
Pia Katerma, "Maria Wiik", WSOY, Porvoo, 1954, no.274. Illustrated on p.117.
Maria Wiik (1853-1928) hör till Finlands främsta kvinnliga konstnärer och nämns ofta vid sidan av Helene Schjerfbeck. De två målarinnorna var nära vänner och kolleger och jämfördes ofta av konstkritikerna under 1880-talet. Maria Wiik vann större erkänsla under sin livstid, medan Helene Schjerfbecks konst uppfattades som mer svårtillgänglig.
Wiik var från första början en skicklig och säker människoskildrare och blev därför även en ansedd porträttmålare, men hon är mest känd för sina mindre målningar med barn- och kvinnomotiv som alltid trollbundit publiken. Hennes tidiga arbeten bär klara intryck från realismen, men hon är samtidigt en av de mest konsekventa företrädarna för det franska friluftsmåleriet i Finland. Andra intressanta perioder i hennes konst är bl.a. folklivsskildringarna från 1890-talet och verken åren före och efter sekelskiftet, som visar tydliga influenser från symbolismen.
Maria Wiiks far var den kända arkitekten Jean Wiik och modern Gustava Fredrika Meyer som härstammade från en tysk kultursläkt. Familjen och syskonen betydde mycket för Maria Wiik, som förblev ogift. Hon bodde senare i ett gemensamt hushåll med systrarna Hilda och Anna och brodern Fredrik Johan (Fritz). Wiiks barndom var trygg och fri från bekymmer. Familjen hade det väl ställt och det ekonomiska oberoendet hade en frigörande inverkan på hennes konst och gav henne möjligheter att experimentera.
Maria Wiik gick i Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors, men var inte intresserad av andra skolämnen än teckning. Familjen uppmuntrade hennes konstintresse och hon studerade vidare vid Finska konstföreningens ritskola 1873–1875 och även i Adolf von Beckers privatakademi, liksom de flesta konstnärerna i hennes generation. Adolf von Becker har kallats för Finlands första ”parisare”, och som hans elev blev Maria Wiik en av de första konstnärerna i landet som genomgripande präglades av den franska konsten. Hösten 1875 reste Maria Wiik till Paris för att fortsätta sina studier. Den statliga konstakademin École des Beaux-Arts var stängd för kvinnor, men Wiik skrev in sig i den så kallade kvinnoateljén vid Académie Julian, under ledning av Tony Robert-Fleury. Under de första åren i Paris blev Wiik god vän med konstnärinnan Amélie Lundahl (1850-1914). De bodde tillsammans och delade även tidvis samma ateljé.
Maria Wiiks karriär tog fart redan 1880, då hon första gången deltog i vårsalongen i Paris med målningen ”Marietta”, föreställande en ung mörkhårig kvinna i huvudduk. Verket lade grunden till hennes anseende i hemlandet. Vid denna tid fick Wiik även ett ettårigt lärarvikariat vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Som företrädare för det nya franska måleriet var hon synnerligen uppskattad som lärare och även för sin starka personlighet.
Under 1880-talets första del återvände hon till Paris och även till Bretagne, där hon tillbringade en vinter med Helene Schjerfbeck. Deras vänskap var djup och de stötte, gav råd och uppmuntrade varandra. De delade ateljé i Helsingfors (1882–1883) och arbetade tillsammans i Paris, Janakkala och S:t Ives i England, men under 1890-talet började de gradvis fjärma sig från varandra. I deras 1880-talsproduktion finns det flera samtidigt utförda målningar med samma motiv, men de var i grund och botten mycket väsensskilda som konstnärer.
I verket ”Tistel” som är till försäljning på auktionen Selected Finnish Classics finns klara drag som kännetecknar det bästa i Maria Wiiks konst; lätt och säker teknik, behärskad färgskala och finstämd personskildring. Samtidigt hittar man tydliga influenser av symbolismen som vid slutet av 1890-talet fick allt större utrymme i hennes konst. Wiik hade ca 10 år tidigare, under sin tid i Paris, studerat för Pierre Puvis de Chavannes, en konstnär som de finländska symbolisterna starkt beundrade.
Maria Wiiks egen sviktande hälsa och systern Hildas död 1896 påverkade hennes konst som vid denna tid ofta präglades av en sorgmodig stämning. Värkande ögon och försvagad syn gjorde det tidvis omöjligt för henne att måla och inverkade även på den konstnärliga kvaliteten. Efter sekelskiftet sågs Wiiks arbeten sällan på konstutställningar och hon fann sig själv allt mer i konstlivets marginal. Denna utveckling hade tagit fart redan på 1890-talet, då de manliga konstnärerna och nationalismen började dominera konsten.
Konsthandlaren Gösta Stenman gjorde dock ett enträget jobb i att lyfta fram både Maria Wiik och Helene Schjerfbeck ur glömskan och år 1916 besökte han Wiik i hennes ateljé och köpte allt som där fanns att tillgå.
Wiik fick därmed under sina sista år uppleva hur intresset för hennes konst ökade, och hon är en av de främsta representanterna för den så kallade guldåldern inom Finlands konst.