Svante Schöblom, a pair of easy chairs, Överman AB, Tranås, 1970s.

Overman AB kom från och med 1960-talets mitt att bli den ledande
plastmöbeltillverkaren i Sverige. Under det efterföljande årtiondet lanserade
firman flera modeller som sålde i stora upplagor. Framgångarna
tog dock sin början i Nordiska Kompaniets verkstäder i Nyköping och
Kerstin Hörlin-Holmquists möbelserie Paradiset. En av de anställda på
fabriken i Nyköping under 1950-talet var Carl-Erik Klote, född 1922.
Han var utbildad ingenjör och intresserade sig på fritiden för båttillverkning
i plast. Då ett norskt företag, med patenthållaren BASF:s
goda minne, tecknade ett avtal med DUX och NK om framställning av
möbelstommar i plast, fick Klote ansvar för detta på NK. Under enkla
förhållanden togs stommarna fram till Kerstin Hörlin-Holmquists
stoppmöbler.
Under decenniets sista år erbjöd Reidar Grönneberg, direktör i
Bonnierföretagen
Carl-Erik Klote en tjänst på Cirrus AB i Tranås.
Klote började anställningen den 1 januari 1960 och fick till uppgift
att bygga upp en produktion av hårda möbelstommar i styrencellplast
(av BASF benämnt styropor). Bland de första möbelarkitekter firman
samarbetade med återfanns Lennart Bender och Hans Olsen. Albert
Bonnier Jr ansåg efter några år att arbetet skulle förläggas på ett eget
Formsprutad
propylen.
företag och verksamheten kom 1964 att inordnas under namnet Overman
AB (namnet dock i bruk sedan 1960). I Tyskland startade Overman
GmbH tillverkning året därpå. 1970 omsatte den tyska fabriken,
som då låg norr om Stuttgart motsvarande 8 miljoner kronor. Året före
hade Overman även kommit igång med möbeltillverkning i Knoxville
i USA. Omsättningen där första året var ca 6 miljoner kronor. I Sverige
omsatte Overman AB:s tillverkning av helfabrikat drygt 26 miljoner
kronor år 1970.
Vid decennieskiftet anlitade Overman AB i första hand Svante
Schöblom, därefter Team Tillberg (Robert Tillberg m.fl.) och S-Design
(Alf Svensson och Yngvar Sandström) för utformningen av nya modeller.
Sedan några år tillbaka licenstillverkade fabriken flera modeller
av Robin Day. Utöver detta tillverkade fabriken i Tranås även hel- och
halvfabrikat för andra firmor framtagna av möbelarkitekter utan koppling
till Overman AB. Just det nära samarbetet mellan formgivare och
fabrik lyfte Carl-Erik Klote fram då han intervjuades av Åke Askensten
i Möbelvärldens andra nummer 1970. Klote menade på att frilansande
formgivare tappade ”den dagliga kontakten med vad som sker i industrin”
och att det i en tid av snabb teknisk utveckling behövdes andra
arbetssätt:
”Nu krävs ett nära nog dagligt teamwork mellan formgivare, tekniker,
kostnadsjägare och marknadsförare för att utforma produkter,
som skall kunna säljas till de många människorna under 1970-talet.”
Svante Schöblom skulle under 1970- och 1980-talet komma att formge
en lång rad framgångsrika produkter för firman. Men 1970 års plastfåtölj
Diana blev inte den framgång Overman AB:s ledning hade hoppats
på. I tidningen Arbetet (västsvenska editionen), den 10 februari 1973,
fick modellen inga fina vitsord av skribent Nenne Wåhlander:
”Jo, ser det ut som ’pottan’ Diana, så blir man inte alls lycklig. Diana
är nu ingen potta, om sanningen ska fram. Ser bara ut så och förväntas
även attrahera unga människor, ’som har ett växande krav
på okonventionella möbler’. Man kan undra, varför alltid barn och
ungdom ska behöva sitta så illa och ’okonventionellt’.”

ur: Siesing, Andreas: Svenska 70-talsmöbler: I plast, stål, furu och manchester 1969-1980, Lindelöws förlag, sid 90, 91.