Olle Skagerfors

Auktionens målning är utförd 1946, strax efter att Olle Skagerfors tagit examen vid Valands konstskola i Göteborg. Som målare gick Olle Skagerfors alltid sin egen väg, en väg som nog inte alltid var den genaste och bredaste. Motiven hos Skagerfors kan, precis som hos Evert Lundquist, måhända te sig en smula triviala, men i hans målningar finns inget trivialt. Med en passionerad styrka återger han dramatiken i några frukter på ett bord, ett krus eller ett par mjukt tecknade händer.
När man betraktar hans stilleben-måleri kan det tyckas som skapat i ett intensivt och inspirerat ögonblick. Kanske är det så, men detta ögonblick har i så fall föregåtts av en lång och sannolikt smärtsam process. Hans mål var det högsta, hans självkritik var enorm. Sällan har en konstnär lämnat efter sig en så sparsmakad produktion som Skagerfors.
I auktionens målning, "Stilleben med krus och frukter” porträtterar Olle Skagerfors några vardagliga ting, i en bräcklig och skir stillhet. Ett vitt krus och fem, sex frukter, förmodligen gråpäron eller äpplen. Ibland kan Olle Skagerfors målningar ge ett intryck av att vara oavslutade, att han tagit ut allt i en besjälad sekund och därefter lämnat dukarna. Må så vara, men de vibrerar alltid av ett sällsamt eget liv.
En gång fick Olle Skagerfors frågan vad "han höll på med ".
- För närvarande håller jag på och tämjer ett par gråpäron, blev svaret.

”Han var sturig, målaren Olle Skagerfors. Och hans skepsis mot den senare konstutvecklingen var orubblig. När den kom på tal fylldes rösten i luren av klagan eller avsmak. ”Skagers" produktion håller hög specifik vikt men den är inte omfattande. Det är heller inte hans motivkrets: där är de intensiva och rannsakande självporträtten, som uthärdar att byta blick med Rembrandt och Schjerfbeck, där är de lysande stillebenen och teckningarna av medpatienterna på Lillhagens sjukhus där han tidvis vilade upp sig.
Långa perioder var han improduktiv och svårt nedstämd. De stora krav han ställde på sig själv gjorde inte saken lättare. Han förmådde inte utveckla den lekande lust eller finurliga list som kunde lirka upplåsningarna.
Skager var präglad av den göteborgska konstnärsmoralen från trettio- och fyrtiotalen vars budord kunde lyda: Var sträng, var äkta, var ödmjuk, men var helst också geni. Han var medveten om sin kallelse men kunde våndas i tvivel om sin utvaldhet."
Ur DN Kultur, 1997-09-11