Bianca Maria Barmen

Konstnärer som förenas av ljuset. Skulptören Bianca Maria Barmen fascineras av målaren Ivan Aguélis verk. När Bianca Maria Barmen såg några av Ivan Aguélis målningar i Paris i början av 1980-talet fascinerades hon av ljuset i de stiliserade landskapen. Hon skriver att "det är samma ljus som jag sedan möter i den Libyska öknen, omgiven av fossil som visar att här har en gång varit havsbotten, och en ödlas rörelser som hastigt rinner genom sanden”. Auktionens skulptur är utförd under 1980-talets slut.

”Alltsedan debuten på Galleri Forum i Stockholm 1992 har skulptören Bianca Maria Barmen låtit sina bildvärldar växa fram ur dessa skulpturala scengolv. Sedan dess har hennes många uppmärksammade utställningar och offentliga arbeten stilla påmint om en mytisk tid handfast inbakad i påtaglig verklighet och konkreta ting.

Mänskliga figurer uppträder i gåtfulla ärenden. Här på utställningen syns ett ofärdigt spädbarn ("Den blindfödda") och en puckelryggig figur från indiansk kosmologi.

I stället för att ta mark i universell giltighet placerar sig Maria Barmens varelser i en åtskild och besynnerlig formvärld. Möjligen missar jag en avsikt. Men om hennes djur får liv genom att först göras ut och sedan reduceras hejdas uttrycket när mänsklig utsatthet skildras med ofärdiga medel. Ofullkomlig form skapar inte automatiskt bilden av brist. Ett ingenting kan bara födas ur allt. Kanske är det med den insikten Maria Barmen formar fingrar och handflator. De skulpterade händer som vilar på rundlarnas havande magar är en människas.”
Ur DN-recension, utställning på Galleri Magnus Karlsson

”Skickligt. Stiliserad enkelhet blommar ut i ett crescendo. Gåtfullt reflekterande, stillsamt vilande på knä blickar han ut över den grönskande naturen. Pojke, man, människa framför en molnformation. Ett hinder? Ett föremål att tillbe? Bianca Maria Barmens figur är placerad på ett vitt bord med hängande orangefärgade tygremsor. Associationerna går till japanska eller buddhistiska votivfigurer. Titeln, Bianca Maria Barmen kallar skulpturen ”Färd”, kan förefalla paradoxal – men nej. Självklart är han på väg. I tankevärlden. Mot det okända.”
Ur DN-recension, utställning på Carl Eldhs ateljémuseum