Erik Olson

Det tidiga 1920-talet är avgörande för Erik Olsons konstnärskap. Vardagen på Värkstadsbolaget i Halmstad byts ut och vyerna vidgas, kontaktnätet utvidgas och måleriet utvecklas enormt efter intrycken Olson får i konstmetropolen Paris.
Målningen ”Antonius dröm” är utförd redan 1923 och är något så ovanligt som ett av Erik Olsons tidiga verk, innan hans första resa till Paris 1924. Målningen är en märklig blandning av föreställande delar och mer abstrakta partier. En del av de vid första anblicken olika geometriska färgplanen visar sig vid närmare betraktande vara partier av ett hus, ett rum eller ett fönster. Längst ned i bilden ser vi det som kan tolkas som den drömmande Antonius, liggande med huvudet på en vit kudde. Två närmast surrealistiska figurer svävar ovanför honom: en man och en kvinna vars händer har antagit formen av ormhuvuden. De nakna kropparna, ormarna och ett par små träd för tanken till Edens lustgård. I bakgrunden tittar en pojke med en blomma i handen in genom en öppen dörr och ett kvinnoansikte skymtar bakom gardinerna i ett fönster. I målningen framgår tydligt Erik Olsons intresse för att gestalta en annan verklighet än den vi alla kan se.
Uttrycket ligger långt ifrån de rörkubistiska dukarna som den store mästaren Léger influerar till. Målningen är utförd i en färgskala som är mycket typisk för Olsons måleri under denna period. Exempelvis kan verket jämföras med den samtida målningen ”Abstrakt komposition”, idag på Mjellby konstmuseum. Vid den här tiden arbetar Olson med de så kallade negativa formerna, mellanrummen mellan bildernas olika element skapar spänning och dynamik.
I februari året därpå anländer Erik Olson till Paris där han genom Gösta Adrian Nilssons försorg introduceras för Fernand Léger. Det blir en mycket betydelsefull vistelse som samtidigt innebär tuffa ekonomiska utmaningar och rädslan över att behöva lämna staden. I ett brev till Egon Östlund skriver han:
"Paris, onsdag 19 mars 1924
-Jag har nu sett mycket av konst, både ny och gammal och jag har endast att taga vara på de dyrbara ljusa timmarna och helga dem genom verksamhet. Kafélivet intresserar mig inte alls, nu sedan jag sett litet av den sorten. Nattluften i Paris är för resten fylld av en nervös retning!!! som enbart för med sig begärelser av alla de slag. Och det gäller att ekonomisera med sig själv, och motarbeta all slapphet. Konsten tar mig helt, jag känner hela min varelse bölja av färger och former, men jag ser med förtvivlan huru tiden inte räcker till, för att resultatet skall bli synligt. Ofta plågas jag också av vissa skräckbilder, som ibland omedvetet dyka upp i min hjärna och komma mig att darra av rädsla. Det kommer för mig ibland en känsla av att jag möjligen snart skulle bli tvingad att resa tillbaka till den absoluta döden. Min hjärna är också fylld med siffror och kolumner - några francs här och några francs där, minus, minus!"