"Yzaba"
Signed O. Baertling and dated 1969. Black lacquered steel, height 323 cm.
The family of the artist.
I mitten på 1950-talet sökte sig Baertlings experimenterande nya former, impulser fick han då han såg dansken Robert Jacobsens svetsade metallskulpturer som ställdes ut på Liljevalchs Konsthall 1956. De första serierna hette "Spiro" och byggde på spiralen, spirorna var svartlackerade järnband som vred sig i rörliknande spiral för att till slut avslutas av en diagonal åtbörd ut i rymden. Denna tidiga skulpturform hade en mycket fri anknytning till de svarta spröjsarna på målningarna. Därpå följde serien"Cikva", denna byggde på den geometriska formen av en cirkel, Baertling skar upp ena sidan och vred den ur sin infattning och lät den sammanflyta med den fria rymden. Baertling lyckades således även i skulpturen med sin princip om den öppnade formen och rymdens infångande till aktivt bildelement.
Under slutet av 1950-talet och 1960-talet utvecklade Baertling sina skulpturer, de svarta gränslinjerna lyftes ut fritt i luftrummet och rymden fick med olika atmosfärer ge vad som låg bakom och framför metallspröjsarna. Skulpturerna fick samma "sabel-linjer" som målningarna, de svarta gränslinjer är aldrig linjerade och spikraka, de har alltid en böjning för att behålla spänningen i kompositionen.
Olle Baertlings skulpturer har en odiskutabel originalitet, han är fri från stilfränder och föregångare i sitt tredimensionella stilsystem. I skulpturerna blir målet det illusoriska svävandet efter principen "mesta möjliga konstruktion på minsta möjliga stödyta".
Olle Bærtling was born in Halmstad in Sweden and is most notable for his painting and sculpture. Bærtling studied like Bengt Lindström in Paris for André Lhote and Fernand Léger. His first exhibition took place in Stockholm in 1949. Bærtling works foremost in a geometric, non-figurative style, approaching his art as a scientist would his research. In 1956 Bærtling discovered his open form, the open trangle with sharp angles which express speed. When in 1956 he positioned the apex of the triangle beyond the boundaries of the frame, the canvas became merely a segment of an event occurring beyond our visual field. The sense of speed is emphasized by the colour, which gives the impression of higher velocities the closer to the triangle’s apex. Black outlines are strong characteristics of Bærtling’s art, while they may seem straight, they actually bend inwards towards the large fields, counteracting their outward pressure. Colour was also essential to Bærtling’s work, whereby it was imperative that they could not be found in nature and were not associated to any form or object. Thus Bærtling only utilised secondary colours: violet, orange, green, and Bærtling-white (a week green-tinted colour). His open form is most evident in the sculptures he made from 1958 onwards. Bærtling consistently delved into the interplay between colors and shapes, remaining unaffected by external artistic trends throughout his life. Today, we can see how artists such as Ann Edholm have been inspired by Bærtling's creations.
Read more