Ola Billgren

Text av Bo Nilsson
Måleriet har dödförklarats åtskilliga gånger under de senaste femtio åren och också anklagats för att vara en konstform som har varit en del av ett patriarkat. Men något har hänt i processen och idag är måleriets position inte längre ifrågasatt, utan har stärkts eller rent utav fått en kultstatus. Denna nya status är nära förbunden med ett antal äldre målare som idag karakteriseras som målarfurstar. Jag tänker konstnärerna Cy Twombly och Sigmar Polke, men kanske ännu i ännu högre grad Gerard Richter som idag hyllas över hela världen som en statsman. Richter har alltid ansetts vara en ”svår” målare med en imponerande, men svårbemästrad spännvidd i sitt måleriska universum. Numera har komplexiteten blivit något av ett adelsmärke för hans storhet.
Om jag skulle överföra detta resonemang på svenska förhållanden och så är det Ola Billgren som kommer närmats Richters position. Någon tycker säkert det är farligt att göra en jämförelse mellan dem, då det finns några som anser att Billgren är en Richter-epigon, men då har vederbörande inte gjort sin hemläxa. Visst finns det likheter, men mycket av dessa likheter är en parallell verksamhet som kan förklaras med tidsandans likheter. Det är typiskt för vår svenska mentalitet att våra ”hjältar” måste ha förebilder i den stora världen.
Billgren har samma imponerande måleriska spännvidd i sin produktion som Richter, vilket har inneburit att han i likhet med Richter har ansetts vara en ”svår” målare. Men det finns mycket som tyder på att han idag har fått en position som liknar Richters, även om det inte innebär att han håller på att bli direkt folkkär. Men uppskattningen av honom har nog aldrig varit så stor som idag.
Precis som Richter har Billgren en lång relation till måleriet som sträcker sig tillbaka till slutet av femtiotalet. Hans genombrott kom i likhet med Richters i början av sextiotalet då verklighetsbilden förändrades radikalt genom mediernas utvidgning av världen till en global by. Men varken Billgren eller Richter fastnade i det virtuosa nyrealistiska måleriet. Billgrens sökte sig vidare i den måleriska historien med en problematiserande av måleriets som ifrågasatte , mer än att befästa. Under sjuttiotalet ägnade Billgren mycket energi åt att undersöka det klassiska måleriets grundstrukturer både motiviskt och måleriskt. Han ägnade stor energi åt studier av så olika målare som Hammershöi, Hopper, Tizian och Bonnard. Men resultatet blev aldrig renodlade referenser, utan smälte alltid ihop till synteser i Billgrens egen anda.
Under åttiotalet kom Billgren att koncentrera sitt intresse mot romantiken och dess känslomässiga nav. Det var dock alltid en romantik inom citationstecken som undersökte och dekonstruerade romantikens förhållningsätt än dess känslomässiga timbre. En central motivkrets var landskapet, men knappast det renodlade romantiska landskapet. Billgrens landskap var sammansatta av fotografiska collagedelar som komplicerade upplevelseaspekten av landskapet. I form av stora panoramamålningar var det inte främst det naturliga landskapet, utan stadslandskapet som blev utsatta för hans dissekerande genomlysning.
Målningen Terrain Vague (1987) är en självklar signaturmålning i Billgrens produktion från det sena åttiotalet. I likhet med ett flertal målning från samma tid blickar man ned från en stor höjd. I motsats till Utsikt från en katedral I (1987) och II (1988) är det inte en statisk utsiktspunkt som ett kyrktorn. Här är det frågan om en rörlig utsiktspunkt som är lätt att identifiera som ett flygplan. Från flygplanets ständiga rörelse blickar man ned över storstaden med dess komplicerade infrastruktur av korsande vägar och arkitektoniska miljöer. Det är en metropolis som sträcker sig så långt ögat når och det är svårt att bilda sig en uppfattning om stadens struktur. Det är troligen denna rumsliga vilsenhet som har givit målningen dess titel Terrain Vague efter franskans beteckning av ett område som inte har någon tydlig identitet. Det är ett område som befinner sig i gränslandet mellan stad och land. Det är med andra ord ett slags limbo som varken är det ena eller det andra. I en essä från 1995 skriver arkitekturteoretikern Ignasi de Solà-Morales att en stad aldrig kan förstås i sin komplexa helhet utan kamerans hjälp. Det är emellertid inte staden vi ser, utan bilden av staden, men med hjälp av bilden kan vi bilda oss en uppfattning om stadens topografi. I överförd bemärkelse kan terrain vague också uppfattas som ett övergångsfenomen mellan ett fysiskt och ett mentalt landskap eller som ett slags mellanting mellan vakenhet och sömn. Med andra ord som den känsla som ofta infinner sig när man befinner sig i ett flygplan på väg upp eller ner mellan två olika platser. Det är ett tillstånd där man har förlorat all platskänsla, men samtidigt behåller en slags emotionell varseblivning som kanske kan kallas för platsens själ.