Serge Poliakoff

Serge Poliakoff är en av de främsta företrädarna för utvecklingen av det abstrakta måleriet. Han föddes i Moskva år 1900 och började i unga år studera vid Konstakademien i Moskva men flydde i samband med den ryska revolutionen 1917 från hemlandet. Under några turbulenta år befann han sig på resende fot genom Östeuropa där han försörjde sig genom att uppträda på kabaréer och som musiker, Poliakoff var en begåvad gitarrist. Slutligen nådde han Paris 1923. Studier vid såväl Académie Frochot som Académie de la Grande Chaumière 1929 följdes av ytterligare fortbildning vid Slade School of Fine Art i London, 1935.

Efter återkomsten till Paris kom i Poliakoff i kontakt med stora konstnärer som Wassily Kandinsky, Sonia och Robert Delaunay och Otto Freundlich, senare också med Victor Vasarely, Jean Deyrolle och Jean Dewasne. Poliakoff ansluter sig nu till det nya abstrakta måleriet. Hans verk präglas av en ytmässighet med geometrisk-linjära formförhållanden men framför allt betonas motsättningarna mellan olika färgfält.
Snart skulle Poliakoff komma att stå som en av de mest betydelsefulla företrädarna för den så kallade École de Paris. Hans verk visades regelbundet på Salon des Indépendants mellan åren 1938-45 och han hörde därefter till de mest uppmärksammade utställarna på Salon des Réalités Nouvelles. Under efterkrigstiden befäste och positionerade Poliakoff sig som en av de mest betydelsefulla konstnärerna i sin generation för den franska skolan.

Åren närmast efter kriget gjorde Poliakoff sin palett påfallande mörkare och målade i dämpade, diffusa ockra- och jordfärger i en medveten önskan att motverka en alltför dekorativ verkan av sina abstrakta strukturer. Dessa, eventuellt med insprängda enstaka mer färglysande element, kännetecknade hans måleri till mitten av 1960-talet.

I början av 1950-talet, starkt inspirerade av Malevitjs arbeten, utvecklades Poliakoffs måleri ytterligare och han betonade ännu mer själva färgytan samt färgpigmentets sinnliga verkan. Poliakoff drevs av en önskan att lägga tonvikten vid det materiella mer än vid den gestaltande formen. De tidigare skarpa och spetsiga formerna och spelet med kontraster avlöstes av hans karakteristiska block eller stora former som liksom mjukt tonade texturer med spröda avgränsningar hakar sig fast vid varandra i harmoniska kompositioner. För att få precis rätt nyans blandade Poliakoff själv sina pigment för att få den visuella balans som han sökte i sina kompositioner.