Amalia Lindegren

Amalia Lindegren hör till pionjärerna bland kvinnliga svenska konstnärer. 1849 accepterades hon som extraelev i teckning vid Konstakademins antikskola. Hon antogs med dispens eftersom kvinnliga elever inte accepterades som ordinarie elever förrän 1864.
Eftersom hon ansågs ”lovande” blev hon senare den första kvinnan som beviljades ett resestipendium till Paris, 1850. Hon stannade i Paris i fyra år som elev vid Léon Cogniets och Jean-Baptiste-Ange Tissiers damateljéer.
1854 ställde Lindegren ut i Düsseldorf, "De fader- och moderlösa" samt "Änkan", och fortsatte sedan till München där hon studerade de gamla mästarna. Därefter for hon till Rom, där Lindegren målade italienska genrebilder Efter ett ytterligare studieår i Paris återvände hon 1856 till Sverige, och gjorde 1857 en studiefärd till Dalarna som kom att inspirera hennes fortsatta produktion. Samma år blev hon även ledamot i Konstakademien.
Trots sin vistelse i Paris inspireras hennes måleri mer av Düsseldorfskolan och konstnärer som Bengt Nordenberg och Adolph Tideman, som vid tiden var mer modernt.
Hon kom att bli en av de mest uppskattade och anlitade porträttmålarna vid tiden och porträtterade bland annat kung Karl XV och drottning Lovisa.
Efter sin studieresa1857 till Dalarna började Amalia Lindegren måla detaljerade allmogeinteriörer av dalfolkets familjeliv i glädje och sorg. Det låg rätt i tiden med tanke på det växande intresset för svenskt folkliv. Hennes mest uppmärksammade verk var Bondfamilj i Dalarne sörjande sitt döda barn, ”Lillans sista bädd”. En målning som fick ett enormt internationellt genomslag. Hennes målning ”Flicka med apelsin” (1855), flitigt reproducerad, var en annan målning som fick ett enormt genomslag.
Auktionens målning, även den utförd 1857, rör sig också i de starka känslornas landskap, men här är det trösten som är det mer centrala temat i bilden.
Hennes konst ”var för de sunda hvardagsmänniskorna, Den skildrade situationer som ej behövde förklaras för att bli förstådda.” (G. Nordensvan).
Det var Lindegrens förmåga till ett måleriskt realistiskt och enkelt berättande som skildrade scener ur hemmet och vardagslivet, parat med ett tekniskt yrkeskunnande, som gjorde att hon kom att uppskattas stort av både en bred allmänhet och samtidens konstkritik.