Evert Lundquist

När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.

Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.

Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.

Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.

Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.

I det aktuella verket har Lundquist avbildat kvinnan med så mycket färg att hon framstår som i relief, hon lyfts fram ur djupet fram mot betraktaren. Kvinnan är ett framstående exempel på en av de ensamma, suggestiva gestalter som växte fram ur Lundquists pensel på 1950-talet och början av 1960-talet.

Evert Lundquist är representerad på bland annat Museum of Modern Art (MOMA) i New York, Tate Gallery i London, Centre Pompidou i Paris, Moderna Muséet i Stockholm, Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings konstmuseum, Malmö Museum, Göteborgs Konstmuseum, Kalmar konstmuseum samt muséer i Umeå, Linköping, Eskilstuna, Värmland och Västergötland. Har har även utfört offentliga utsmyckningar runt om i Sverige. Moderna Museet har visat flera stora retrospektiva utställningar med Evert Lundquists måleri, den första redan 1974, som blev mycket uppmärksammad och hyllad.